Månad: februari 2016

Ryktet spreds snabbt i Sverige att en tokig skåning var på plats i Bagdad och många ville då åka tillbaka eller påbörja möjliga affärer. Vid denna tidpunkt i början på 1980 talet hade vi ett bolag som hette SRA Communication tidigare Svenska Radioaktiebolaget och som hade börjat med Mobiltelefoni tack vare den nya datoriserade AXE växeln. SRA hade inte inkorporerats ännu i LM Ericsson då man inte ägde 100% av aktierna men LM Ericsson började diskussionerna att köpa samtliga aktier och därmed renodla verksamheten i ett dotterbolag. SRA hade verksamhet på vårt kontor i Iraq och började förhandla med Irakiska staten om att bygga ett NMT liknande system. SRA anställde var den första som kom tillbaka efter krigsutbrottet.

Under November månad hade Irak en stor mässa som hette Bagdad Internationell Fair.  Vi hade tidigare år ställt ut, visat våra produkter och så var planerna för detta året också. Materialet som skulle visas hade  anlänt till Bagdad och våra lokalt anställda frågade om vi skulle ställa ut! Jag samlade alla berörda och frågade hur mycket vi skulle kunna ha i drift dvs visa fungerande och jag tyckte det var tillräckligt för att skapa intresse hos potentiella kunder. Eftersom jag var ensam som hade erfarenhet av mässor fick jag snabb utbilda en sekreterare och en tekniker och sen drog vi igång. På öppningsdagen kom alltid regeringen med diverse ministrar och vi stod väl förberedda att ta emot dem. Förvåningen att vi ställde ut var stor hos regerings representanter och uttryck som att Ericsson kan man lita på hördes. Våra konkurrenter lyste med sin frånvaro och det hjälpte givetvis till. Detta var nog en stor orsak till att våra affärer drog igång och innan jul hade vi tecknat många mer kontrakt än under hela 70 talet!

Jag blev efter Bagdad mässan snabbt uppkallad till Försvarets inköpsorganisation som ville undersöka möjligheterna att köpa Draken vilket jag snabbt berättade att det var nog inte möjligt då man låg i krig med Iran samt att jag hade inget med Draken att göra. Om det var på skoj eller allvar fick jag inte veta men under våren 1981 fick vi inte en stor order på AXE som vi hoppades på och försäljningsansvarig inom detta område på HQ blev upprörd. Jag berättade då att enligt inköpsorganisationen för militären var det p.g.a. att vi inte levererade Draken och mycket riktigt så annonserades det i lokala tidningen att Frankrike skulle leverera Mirage flygplan och det var vår Franska konkurrent som skulle leverera motsvarigheten till AXE! Så är livet för oss Svenskar i export verksamhet, rena bytesaffärer som vi inte kan påverka. Dock fick jag en förfrågan om vi kunde leverera manuella telefon växlar till militären och efter att kollat med Sverige och export nämnden fick vi grönt ljus det kunde inte räknas som krigsmateriel. Tack och lov för det man visste aldrig vad som kunde godkännas när militären var beställaren.

Det närmades sig jul och det var dags för mig att åka hem och fira jul med familjen som inte sett mig på 2 månader men innan dess måste jag skaffa någonstans att bo för hotellet började bli tråkigt. Jag fick hjälp av lokala organisationen och ganska snabbt hittade vi ett fint hus några km från kontoret och i bästa området Jadriyah. Jag hoppades att kunna få ner familjen efter jul vilket kanske var optimistiskt. Vi såg eller hörde inget från kriget vid fronten den var 250 km bort.

Jul hemma var bra och alla var glada att jag var hemma men plikten kallade och jag fick åka tillbaka i början på Januari utan familj. Vi satte ett datum till 1sta Februari då kanske familjen kunde komma efter. Innan jag åkte fick jag informera koncernledningen om möjliga affärer och det var positiva tongångar från alla. Nu kör vi så det ryker!

Väl tillbaka vad det dags att diskutera manuella telefonväxlar och kvantiteterna vi diskuterade var enorma faktiskt större än någon sån affär tidigare. Förhandlingarna gick bra och vi fick ordern. Leveranser skulle ske med lastbil från Sverige då man inte ville riskera flygtransport. Totalt skulle närmare 50 lastbilar köra från fabriken i Söderhamn till ett lager söder om Bagdad. I fabriken blev man mycket glada då denna produkt var så lite efterfrågad att fabriken riskerade att läggas ner. Nu fick man en jätteorder vilket garanterade fabriken fortsatt tillverkning i kanske ett helt år! Jag fick ett brev från Kommunen Söderhamn som tackade för att jag hjälpt till att hålla liv i fabriken. Kändes kul och stolt blev man.

Vi började nu bli fler personer inte bara SRA hade skickat folk utan även andra organisationer inom Ericsson koncernen skickade folk på kort tid och lång tid. Samtidigt behövde vi tekniker och projektledare till allt som skulle installeras. Vi ”ungkarlar” fick hitta på förströelser i en tuff tid men populärt var alltid grillfest som vi hade i trädgården hos en av våra anställda. Någon chef för kontoret hade vi fortfarande inte men ekonomi chefen i Kuwait fick vara tillförordnad. Vi var nu ca 10 långtids kontrakts anställda och många som kom på besök för att på plats uppleva affärsmöjligheterna. Dock fortfarande inga familjer!

Andra nöjen var att gå på nattklubb och titta på magdans vilket var oerhört populärt bland lokalbefolkningen men givetvis bara män. Det sociala livet var ingen höjdare p.g.a. kriget men i varje fall bättre än Saudi och Kuwait det fanns restauranger, barer och lokalt öl. Sprit fanns men i regel bara på taxfree som man fick gå på när man ankom till Bagdad! Vi lånade då besökares pass som var stämplade vid ankomst och gick och handla ut deras ranson. Fungera utmärkt då vi alla såg likadana ut enligt Irakierna. På taxfree fanns all sorts alkohol då befolkningen inte bara bestod av muslimer utan också ett stort antal (ca 10-15%) kristna och ortodoxa.

Affärerna fortsatte att gå bra och SRA hade nu skrivet ett jätte kontrakt på att bygga ett NMT liknande system i alla större städer men givetvis endast för regering och administration. Polisen skulle också använda det vilket fick mig att träffa Polisen och diskutera andra affärsmöjligheter. Vi hade ju levererat ett kontrollsystem till Saudi polisen så kanske Iraq behövde ett också. Det Saudiska systemet var alldeles för avancerat i Iraq men det fanns enklare system som dom var intresserade av. Vi skulle utarbeta ett förslag och lämna in en offert som skulle gälla för alla 19 regioner som fanns i landet. Mycket spännande!

Militärens inköp jagade mig ständigt men som tur var endast med materiell för civilt bruk även om andra antydningar fanns så det gällde att vara försiktig. Nu ville man prata kabel som vi var stora leverantörer på och efter långa diskussioner i flera dagar kom vi fram till vad som behövdes och på nytt blev det en jätte offert. Ericsson kabel division blev alldeles till sig och ville omgående skicka en stor delegation till Bagdad. Än en gång fick man förklara att det var inte nödvändigt i detta läge men när det var dags kunde dom komma. Offerten lämnades in och redan efter en månad ville dom prata affär. Jag fick en mindre chock då det var kvantiteter som aldrig hade förekommit i Ericsson kabels historia. Jag fick be dem komma från Sverige och ha leveransplaner med sig. Förhandlingarna gick bra även om det var hetsiga diskussioner bl.a. ställde sig kundens förhandlare upp på stolen, tittade ner på mig och skrek att han måste ha mer rabatt och då gick jag upp och ställde mig på bordet, tittade ner på honom och sa nej det får han inte vilket fick alla att utbrista i skratt och vi fick kontraktet. Rabatten blev extra leveranser i kabel till ett värde av 2 %. En lyckad dag! Totalt skulle vi leverera kabel av olika typer med lastbil igen vilket innebar totalt närmare 200 lastbilar från Sverige under ett år. Tror lastbils branschen också gillade Iraq.

Nu började vi närma oss att familjen kom ner till Iraq vilket hade varit svårt att övertyga HQ om då det enligt svenska tidningar var fullt krig. Vi märkte inte mycket av kriget förutom att vissa matvaror var svåra att hitta men soldater såg vi inte ofta. Kriget var ett gränskrig och sällan hade någon mer avancerade vapen att få någon fördel. Flyg hade försvunnit redan efter några dagar och vi såg sen inga flyg från någondera sida. Trots detta så var givetvis alla flygplatser stängda. Det bestämdes då att familjen skulle flyga till Kuwait, jag skulle dit och hämta min nya bil som väntade på mig där och sen skulle vi köra hela vägen upp till Bagdad. Skulle bli ett stort äventyr för familjen.

 

 

 

 

Jag hade börjat arbeta med Kuwait redan 1979 och var ganska regelbundet i landet men hade en Ericsson man som jag kände sen HQ  och han bodde nu i Kuwait och var min man på plats. Vi hade redan ett större kontrakt med lokala Televerket men också ett kul kontrakt på ett Hotel som skulle byggas och drivas av SAS. Det var tror jag det första SAS hotellet i världen utan för Sverige så inga pengar sparades för att bli top klass. Hotellet låg vid stranden med en underbar sjöutsikt. Vi gjorde mycket installationer av telekom utrustning och hade en Svensk kille på plats som höll ihop projektet och driftsatte dom olika systemen. Vid ett av mina besök över en helg så gick vi på en bilauktion för att ha något att göra. Många fina rariteter skulle säljas och vissa av dem var 10 år gamla och man undrade hur det hade gått och köra bil i Kuwait 1969! Fanns knappast många asfalterade vägar mest sand. I varje fall så fanns det en Rolls Royce Silver Cloud som var ca 7 år gammal och bara hade gått 6000 mil! Min kompis la ett bud på ca 50 000 Svenska kronor och fick bilen. Jag undrade hur han tänkte få den till Sverige men han tyckte det var ett mindre problem. Sedermera efter hans kontrakt var slut så körde han hela vägen hem till Sverige! Han snyggade till bilen och sålde den för 260 000 Kronor! Ingen dålig affär.

Kuwait hotellet blev sedermera färdigt inklusive restaurangen ”djonken” och jag blev inbjuden att vara test gäst under en vecka. Kul att få full uppmärksamhet från personalen och kunna äta fritt från alla menyer. Omdömet efteråt blev givetvis mycket positivt.

Dock bodde jag sällan på SAS hotellet efteråt då det låg en bit ut från staden Kuwait och istället använde jag ett lägenhets hotell i centrum.

Kuwait var ett trevligt litet land bättre än Saudi men jag hade ju bestämt mig för att börja jobba i Irak och skrivet på ett kontrakt efter år av förhandling. Irak var på stark frammarsch ekonomiskt då en diktator som personligen hade tagit alla oljepengar och satt in dem på ett konto i Schweiz blev störtad (1978) av en viss Saddam Hussain! Den nya härskaren Saddam var folklig och populär då han ansåg att alla oljepengar skulle komma folket till gagn. Han började då att satsa pengar på infrastruktur dvs vägar, vatten, el och telekommunikationer. Han byggde också nya fina lägenheter till folket, skolor, sjukhus, nöjesparker, mm. Ericsson hade alltid varit populära i Irak så jag gissade att vi skulle kunna få mycket affärer och nu hade jag ansvar för alla LM Ericssons produkter och som säljare var det oerhört positivt. Jag skulle börja i Irak så snabbt så möjligt.

Under Oktober 1980 bodde jag i min vanliga lägenhet på hotell och en kväll så bankade det på dörren och hotell chefen som jag kände väl frågade om två tyskar kunde få låna extra sovrummet jag hade. Givetvis ställde jag upp om hotellet var fullsatt! Nästa kväll var det likadant och två Schweizare ville låna mitt extra sovrum! Jag frågade Hotell chefen vad det var frågan om och han sa att med kriget som brutit ut mellan Irak och Iran så vad det många som flydde över gränsen vid Basra och som dagen efter skulle evakueras av sina hemländer. Jag blev helt chockad och sa det är inte möjligt jag är ju på väg till Bagdad. Trodde inte det var mycket till krig då dom hade ganska gamla dåliga vapen. Oavsett vilket så var all flygtrafik inställd och det var inte möjligt att flyga till Bagdad.

Istället började jag fundera på hur jag skulle kunna ta mig till Bagdad och tänkte snabbt att landvägen borde funka dock inte via Basra i södra Irak som var centrum för kriget. Jag måste ta mig till Amman i Jordanien och byta biljetten var inga problem. Väl i Amman tog jag in på Intercontinental som jag hade bott på tidigare och frågade efter en taxi som skulle kunna köra mig till Bagdad. Hotell chefen tyckte jag var dum som skulle till Bagdad då det var krig men jag höll inte med om att det var farligt. Jag gick runt i Taxi kön och frågade om det var någon som ville köra till Bagdad och tillslut var det en som nappade men han ville ha 300 dollar som var mycket pengar då och endast köra på natten så inga Iranska flygplan skulle se oss. Jag försäkrade honom att det fanns inga Iranska flygplan! Vi bestämde att klockan 9 på kvällen skulle vi köra från Amman. Det var 110o km rakt igenom öknen och inte många stopp ställen.

Efter några timmars körning så frågade chauffören om jag frös vilket jag gjorde! Bilen vi färdades i var en Mercedes från 50 talet full av rost och hål men med en välunderhållen motor. Hade bara på mig sommarkläder och hösten i öknen var otroligt kall. Han stanna då och hämtade sin bönematta i bagageutrymmet och virade den runt mig. Jag fick jobba hårt med att sparka på hans stol hela vägen eftersom han somnade regelbundet och var då på väg att köra ut i öknen. Runt 3-4 på morgonen så ville han stanna och tanka på den enda bensinstationen som fanns innan vi nådde Bagdads förorter. Vi gick in i en hydda och på golvet över en öppen eld fanns en stor kastrull med en gul sörja! Han övertygade mig snabbt att äta en tallrik och det påminde nästan om ärtsoppa plus att det var kanonvarmt så man kunde börja tina upp. Förmodligen var det kikärts soppa! Efter maten körde vi vidare och vid 10 tiden på morgonen kom vi in i Bagdad. Jag åkte omedelbart till mitt hotell i Alwiya och fick ett rum ganska enkelt, där var förmodligen inga gäster. Sen somnade jag av utmattning.

På eftermiddagen gick jag till kontoret som låg ganska nära och när jag kom in så blev det full uppståndelse bland lokalanställda! Inga kunde tro att en Svensk kom dit när det var krig alla hade ju stuckit så snabbt det gick när kriget startade. Jag frågade då om kriget märktes i Bagdad och dem berättade för mig att första och andra dagen hade det hörts flygplan söder om Bagdad och då hade förmodligen kraftverket bombats. Sen hade det varit tyst och kriget fanns bara vid gränsen mellan Irak och Iran. Ingen av våra lokalt anställda hade blivit skadade och inga hade blivit inkallade i militären. Dock hade man infört ransonering på elström vilket innebar att vissa områden hade bara ström några timmar om dagen. På kontoret hade man införskaffat en generator om det skulle behövas. Mat i affärerna fanns som vanligt och arbeten med våra olika projekt fortskrider. Dock inte i områden nära gränsen.

Jag flyttade in på ett kontor som var förberett för mig och satte mig tillrätta för att påbörja min tjänstgöring. Min sekreterare Aida kom med en god kopp turkiskt kaffe. Därefter skickade hon ett telex (fax var på den tiden inte tillåtna i Irak) till huvudkontoret att jag var på plats.

Mitt visitkort var redan tryckt och det var dags att börja jobba i Irak.

 

 

 

Affärerna gick bra och jag spenderade mer och mer tid i Saudi. Vi fick ett stort kontrakt med Polisen på ett kontroll center för deras huvudkontor i Riyad och det firades med att dom bjöd oss på ett traditionellt middag ute i öknen i beduin tält vilket var en fantastisk kulturupplevelse. Vi började som alltid med Meze vilket jag tror dem flesta vet vad det är idag. Bästa rätterna är Hummus, Tabbouleh, Babaganoj, mm. små rätter man sitter på marken eller i detta fallet på fina mattor och äter i timmar. Efter detta framåt midnatt (då man egentligen är mätt) så kommer det varma typ helstekt lamm över öppen eld, grillad kyckling, syrisk kebab, etc. Dock blev vi väldigt förvånade då det serverades med öl, vin och sprit vilket är förbjudet att dricka i Saudi Arabien. Det var ju polisen så vi brydde oss inte!

Några veckor senare så bestämde vi oss för att bjuda tillbaka. Ericsson hade byggt en enorm 300 hus campus ute i förorterna men ledningen respektive besökare bodde på en campus inne i stan med endast 21 villor. Där bestämde vi oss för att bjuda in Polisen och man hade fått fruarna att laga typisk svensk mat och göra ett smörgåsbord.  Vi diskuterade länge vad vi skulle ha att dricka det fanns ju en svart marknad för sprit medans öl och vin var svårt. Det bestämdes från vår lokala chef att vi inte fick servera alkohol utan bara juice och vatten. Poliserna kom och gick runt och tittade på maten men upptäckte snabbt juicen och vattnet samt att det inte fanns alkohol och då högsta polis befäl fick höra detta så skickade han genast en chaufför att hämta. Efter en timme kom chauffören tillbaka och det bars in lådor med öl, vin och sprit. Ett bra exempel på deras dubbelmoral som fortfarande finns. Festen blev också lyckad och man uppskattade det svenska smörgåsbordet speciellt köttbullar och lax. När kvällen och festen var över åkte Poliserna och tog all alkohol med sig! Vilken besvikelse.

Jag blev ganska snabbt erbjuden jobb i Saudi men tyckte inte det var en bra miljö för fruar och barn. Leva i en jätte camp där allt fanns och kanske aldrig vara ute i staden eller kunna se landet. Skulle fruarna åka till centrum så fick dem åka buss med vår egen chaufför som också fick promenera med fruar och barn. Skulle någon fru eller tonårsbarn vara klädd så att huden syntes kunde dom få ett slag med en pinne av en religiös vakt som gick runt och kollade alla människor. Lokal befolkningen var inte bättre utan kunde gärna tafsa på fruar eller tonårsbarn.

Vi ungkarlar hade inte mycket att göra på ledig tid så vi gick ofta runt i ”Souken” och tittade på allt gammalt hantverk men framförallt att titta på allt guld som fanns överallt i överflöd. Till och med på trottoarerna fanns guld på ställningar utanför affärerna. Det fanns ju ingen brottslighet så varför inte visa potentiella kunder som gick förbi. Islam som religion, och speciellt i Saudi är ju väldigt diskriminerande mot kvinnor och att skilja sig var mycket enkelt mannen gick bara ut på sin trappa/ingång och skrek fyra gånger ”jag förskjuter dig” och sen måste kvinnan lämna man och barn utan någon ersättning och bara med det som hon hade på sig! Det kvinnan då gjorde efter giftermålet var att ständigt köpa guld som en försäkring och klädde sig med detta.

En söndags aktivitet vi hade som idag låter skrämmande men fortfarande finns var på stora platsen mitt i Riyad. Där hög man av händerna på brottslingar som hade stulet och var det riktigt illa hög man av någons huvud! Makabert men är mer eller mindre fortfarande existerande!

Vi åkte också runt i landet och turistade men det var mest öken men på vissa platser i öknen fanns höga sanddyner som man kunde åka pulka eller skidor ner för. I Jeddah kunde man bada och snorkla och det är fortfarande kanske dom bästa snorkel eller dyk ställena i världen. Har ju inte varit mycket turister och förstört! Gott om Kameler fanns i öknen men alla hade en ägare! Kamelerna användes som betalningsmedel och man mäter en frun i antalet kameler. Fick man 5 kameler för en fru så var det ett bra pris, för frun!

Bilen blev nu ett nytt transportfordon för Saudierna som tidigare endast haft kameler att förflytta sig med. I trafiken kunde man ofta se små Toyota lastbilar som transporterade en kamel på flaket och vi gav denna bil ganska snabbt namnet Toyotakamel. Trafikolyckor blev vardagsmat och mycket hemska scener fick man uppleva. Bensinstationer sprang i luften då man inte förstod att eld och röka inte passade ihop med bensin! Såg själv när jag stod och tankade min bil när en Saudier försökte lysa med cigarettändaren i tanken för att se om det fanns bensin kvar! Snabbare än blixten försvann jag från platsen utan att betala för den bensin jag fyllt upp bilen med men om den sprang i luften eller ej vet jag inte. Tydliga exempel på trafikkaos var vid rödljus. Stora breda vägar byggdes med ibland 5 filer i vardera riktning men mycket lite bilar eftersom både bilar och körkort var nytt. Tydligaste behov av körkort var när en bil som stod i vänsterfilen kunde vid grönt ljus plötsligt komma på att han skulle köra till höger! Givetvis det motsvarande för dem som stod i högerfilen! Snacka om kaos och krockar blev vardagsmat. Myndigheterna bestämde då att man måste ta körkort. Vi utlänningar också så vi åkte till körkortsmyndigheten och ställde oss i kö och blev sen inkallade i ett jättestort rum där det satt en ensam person bakom ett skrivbord 10-15 meter fram. Vi blev ombedda att stanna vid dörren och så tog han upp ett grönt och ett rött föremål i vardera hand och frågade vilket är rött och vilket är grönt! Om man svarade rätt fick man komma fram till hans skrivbord och fortfarande stående frågande han om man hade körkort och kunde köra bil. Vid ett jakande svar blev man godkänd! Inte konstigt att det var så mycket problem i trafiken men kanske vi utlänningar hade det lättare att ta körkort än Saudierna. Bilskolor startade flera år senare.

Irak var ett annat land som började investera i infrastruktur och jag blev erbjuden att åka dit på kontrakt med familj. Detta gick till så att din närmaste chef fick ett telefonsamtal från HQ att den ökände personalchefen för utlandsjobb ”Rockis” ville att man kom och träffa honom. Eftersom jag var intresserad så åkte jag givetvis till HQ och satte mig i väntrummet utanför hans kontor. Sekreteraren bad mig att komma in och i ett stort rum med ett tomt skrivbord satt den berömde ”Rockis” som bad mig sitta ner. Alla kontrakt på den tiden skulle gå via ”Rockis”. Efter lite skitsnack så drog han ut en låda och tog fram ett dokument som var förslag på utlandskontrakt i Irak samtidigt som han höll uppe sista sidan och bad mig skriva på detsamma. Jag svarade att jag skriver inte på något som jag inte läst först! Han blev mäkta irriterad och gav mig kontraktsförslaget. Det fanns givetvis mycket att diskutera men det värsta var att lönen var det samma som jag hade i Sverige vilket jag visste inte var tillräckligt även om det var skattefritt. Jag påpekade detta för ”Rockis” som sa att det är det bästa vi kan göra och att han vet bättre. Klart var att han aldrig hade varit i Irak och inte många andra på Ericsson heller då Irak var ett relativt nytt land för Ericsson så han kunde inte veta bättre. Jag tackade för mig och sa att han kunde ringa när vi kunde förhandla ett kontrakt annars var jag inte intresserad. Han var chockad och nästan skrek åt mig när jag gick. Även hans sekreteraren såg skrämd ut. Jag åkte tillbaka till mitt kontor och efter några minuter kom min chef som inte heller var glad. Han hade blivit uppringd av ”Rockis” som hade skällt på honom för mitt uppförande. Otroligt men så gick det till på LM Ericsson och de som ville ut i världen skulle bara bocka, buga och tacka! I min värld fungerade detta inte och har aldrig gjort. Enligt min chef så skulle jag nu aldrig få ett nytt erbjudande om utlandstjänst.

Under våren 1980 jobbade jag mycket med Saudi och Kuwait och otaliga resor med mycket bortavaro började störa familjefriden! Vår yngste dotter hade i bostadsområdet vi bodde i på frågan hur det var med pappa berättat att han var död! Även om hon bara var 4 år så kändes det givetvis. Jag var ofta borta i veckor ibland en månad och det var inte lätt för fru med två små barn att vara ensamma i Stockholm utan släkt och vänner. Under 1979 hade jag blivit erbjuden jobb i Irak men tackat nej, men målet var att jobba utomlands och spendera mer tid med familjen. Min chef lovade att prata med HQ och höra sig för om möjligheterna och givetvis var jobbet i Irak fortfarande tillgängligt. Förmodligen ville ingen ta det med så dåliga villkor. Jag blev uppkallad igen på HQ men nu var det ”Rockis” assistent som tog emot mig och efter lite förhandlande var vi båda nöjda. Det bestämdes att jag skulle avsluta vad jag gjorde i Saudi och Kuwait och snarast ta mig till Bagdad för att påbörja tjänstgöringen där. Innan detta kunde hända så skulle vi starta upp ett lokalt bolag i Saudi. Vi hade nu så mycket affärer att myndigheterna givit tillstånd att sätta upp Saudi Ericsson men majoritets ägande från lokala affärsmän. Vår agent Juffali som vi sedan länge jobbat med blev nu vår majoritetsägare. Inte bara i Saudi men i hela Mellan Östern var man enligt gammal sed och tradition tvungen att ha en agent som förde vår talan i alla affärsuppgörelser, lobbade, ordna tillstånd, mm mot en kommission på alla affärer. Detta är ett krav för att få göra affärer i landet och kommissionen var beroende på hur mycket agenten gjorde. Juffali hade redan ett bolag inom kommunikation så givetvis ville han att vi slog ihop vårt Tekniska kontor med hans företag och så bildades Saudi Ericsson Ltd. Vi skulle också flytta in i nya lokaler på bästa läge i Riyadh och man bestämde att den 1sta Juli var den officiella starten. Vad man inte tänkte på i förhandlingarna var att Juli var semestermånad för alla svenskar och när vi flyttat in på det nya kontoret upptäckte jag att alla svenskar var på semester. Jag var ensam med mer än 100 lokalt anställda!

Lokal anställda var inte van vid vårt sätt att jobba så jag fick börja med utbildning hur man skriver fax, hur man dokumenterar sina brev, vilket brevhuvud man skall använda, mm.  Allt var nytt för dem. Efter några veckor så började dem svenska cheferna komma tillbaka och jag kunde lämna över och åka hem. Detta var hoppades jag den sista gången jag var i Saudi Arabien.

 

Innan jag flyttade till Stockholm och LM Ericssons huvudkontor så fick jag fylla i ett formulär om skolor, utbildningar och min kompetens inom olika områden. Under språk skrev jag Svenska, Engelska och lite Tyska. Jag hade ju varit många gånger med mina föräldrar i Tyskland på inköpsresor av både mat och annat men också på semester. Åka till Tyskland gjorde man över dagen när man bodde i Malmö även om man hade 2 färjor på vägen. Under grundskolan studerade jag Tyska 2 timmar i veckan under ett läsår! Det tyckte jag räckte, för en turist.

Under mitt första år på Internationella avdelningen fick jag i uppdrag att åka till Frankfurt och förhandla ett kontrakt på leveranser av div telekom utrustning till Saudi Arabien. Med mig åkte en man med lång erfarenhet av detta så jag kände mig trygg. På planet sa jag till honom att det var tur han var med min Tyska var inte bra mest turist Tyska. Jag fick en mindre chock när han säger ” jag pratar inte ett ord Tyska trodde det var du som kunde det”. Vi hade tre tuffa dagar där jag satt med ett lexikon framför mig hela tiden. Så började mitt internationella liv. I slutändan fick vi kontraktet så något måste ha funkat.

Tyskan fick man inte mycket nytta av under resterande tid på Internationella avdelningen men snabbt blev man skickad till nästa land och då var det ett nytt språk som gällde.

Vid denna tid, slutet på 70 talet hade Ericsson fått stora kontrakt i Mellan Östern och alla resurser sattes dit. Jag blev assisterande Area manager för Gulfen dvs. Saudi Arabien, Kuwait, Förenade Arab Emiraten, Oman, Qatar och Bahrain. Vi hade ett jättekontrakt i Saudi kanske Sveriges största någonsin och vi skulle bygga hela telefonnät dvs gräva ner kablar och bygga telefonstationer. Gräva ner kablar fick en Koreansk underleverantör ta hand om och bygga hus för telefonstationer gick till ett lokalt företag. Koreanerna skickade dit tusentals arbetare med spade! Det visade sig att i Korea kunde man välja mellan att göra värnplikten i 2 år eller åka på dessa uppdrag. Det var mer lockande att åka till Mellan Östern då man efter avslutat kontrakt kunde åka hem via Europa och i samband med detta stanna några dagar/veckor beroende på vad man hade pengar till. Då fick man se Europa också! Dock var lönen på dessa arbete samma som i militären så inga längre stopp var möjliga! Koreanerna frågade ganska tidigt om det var möjligt att döda och äta alla vildhundar som drog runt i Saudi och eftersom Saudierna själva inte gillade/var rädda för vildhundarna samt ville bli av med dem så godkändes detta. Koreanerna räknade säkert med att spara mycket pengar på detta. Blev man inbjuden av Koreanerna till deras mäss att äta lunch kunde man alltid räkna med att det var hund på menyn. Dock vid fråga så hette det alltid att det var kyckling!

Samtidigt som detta stora kontrakt löpte så blev Saudierna intresserade av andra produkter och vid denna tid hade vi just släppt en ny revolutionerande produkt, Bild Telefon! Man kunde se den man pratade med vilket var unikt vid denna tidpunkt. En Saudi Sheikh medlem av kungliga familjen och chef på Ministeriet för hälsa var i Stockholm och bl.a. besökte LM Ericssons utställning där han fick en demonstration av Bild Telefonen. Han beställde omedelbart 19 stycken som han skulle använda för att kommunicera med sina 19 stycken chefer. Vi levererade och installerade och allt funka bra men han hade bara betalt 30 % i förskott så det återstod ca 2 millioner svenska kronor. Jag fick i uppdrag tillsammans med en annan LM Ericsson chef att åka och hälsa på honom och begära att han betalade. Efter de vanliga ceremonierna med kaffe/te drickning i hans rum som där ständigt kom och gick folk (man kan undra vad han skulle ha Bild Telefon till) och därmed tog flera timmar så skrev han något på en Post-it lapp och gav till oss. Vi frågade då vad vi skulle göra med denna lapp och beskedet var att vi skulle gå ner till bottenvåningen, till höger om entrén där det fanns en bank och lämna lappen till kassörskan. Vi skakade på huvudet men gjorde som vi blev tillsagda. Väl i banken efter att ha lämnat lappen blev vi ombedda att sitta ner. Efter tio minuter fick vi ett paket som vi givetvis frågade vad det var och svaret chockade oss, 2 millioner i Saudiska riyaler! Vi frågade vad som stod på lappen och svaret blev ”att ni skulle ha 2 millioner” vi frågade om vi kunde transferera detta till vårt konto men det gillade dom inte så vi fick åka till kontoret med pengarna. Där blev det stor uppståndelse innan pengarna fanns på vårt konto. Så kunde det gå till på den tiden man hade ingen respekt för pengar, det fanns ju massvis och tjuvar fanns inte så varför oroa sig.

En av mina första minnen av Saudi Arabien under senare delen av 70 talet var en rubrik i den engelska tidningen som sa ”Bil stulen från en man i Jeddah” . Mannen ifråga hade kört hem och stannat till på en ”seven eleven” för att köpa något och eftersom det var varmt så lät han motorn vara igång med A/C på. När han kom ut ur affären så var bilen borta. Stor sensation att någon kunde ta en annan persons ägodel en bil! Så var mentaliteten på den tiden.

Mellan Östern fortsätter ett tag på andra sidor då jag jobbade med dessa länder i 9 år och av dessa bodde jag där i mer än 5 år.

Jag heter Lars E Svensson och har precis gått i pension när jag börjar skriva detta dvs 65 år gammal. Bor i Höllviken söder om Malmö vid kusten och har underbara sandstränder på gångavstånd. Jag började min karriär, efter examen på Malmö Tekniska Läroverk på LM Ericsson i Malmö 1969. Tror min fader många år tidigare bestämde detta då jag byggde en radio mottagare på pojkrummet. Började i Malmö som service tekniker, fortsatte som projektledare, gick över och började med säljsupport/försäljning och 1978 flyttade jag med fru och barn till Stockholm och jag började på Internationella säljavdelningen på kontoret på Sveavägen 159.

Har bott som jag brukar säga 31 år i utlandet varav ca hälften av detta är i Stockholm. Har även bott, arbetat eller rest i alla kontinenter i Världen och besökt över 80 länder. Under min karriär var jag förutom ovan nämnda yrken också säljare, marknadsförare, region chef, avdelningschef och VD.

Jag är en inbiten skåning, stor supporter av MFF, jagar och spelar Golf så mycket jag kan. Gift med Annki sen 43 år som har delat många av mina berättelser.

En liten anekdot i samband med den stora flytten till Stockholm och huvudkontoret på LM Ericsson. Väldigt ofta fick man från Stockholmarna höra ”Jag förstår inte vad du säger” mitt svar som blev ökänt blev ”det har ju med intelligensen att göra, jag förstår ju dig”. Man slutade snart med denna kommentaren men generellt var det tufft att vara i Stockholm på 70 talet dom gillade inte lantisar på den tiden heller så nästa steg fick bli utlandet.