Året där allt hände och jag började jobba med USA.

Året börjar med en ny organisation och ny VD, Lars Berg. Själv blir jag erbjuden att bli Regions chef för Amerikas dvs. Kanada, USA och Sydamerika. Jag pratade inte Spanska så det skulle bli tufft men man försäkrade mig att ”alla” på Ericssons bolag pratade Engelska. Detta hade jag inte märkt i Spanien tidigare men mitt förslag att alla skulle gå och lära sig Engelska hade startat, så vem vet. Då var det dags för ett nytt visitkort igen.

Nu var man inte bara Säljchef utan Business chef vilket var något vi kom fram till i organisations projektet. När man besökte lokala bolag fick man ta alla problem och möjligheter som fanns inte bara sälj! Nu skulle man lära sig nya marknader och kunder vilket jag såg fram emot.

Resultatet för koncernen 1992 var bättre än väntat då 4de kvartalet hade varit mycket bra. Faktureringen ökade med 3% till 47 Miljarder och Orderingången med 19% till 54 Miljarder. Fortfarande hade vi stora marknadsandelar på AXE, NMT och MD110. Marknadsandel för nya GSM systemet hade inte börjat mätas men alla var överens om att det var minst 40% där också. Vinsten tappade dock med 19% till 1,3 Miljarder. Vi inom Företags- kommunikation gjorde ett mycket bra år och ökade försäljningen kraftigt inom alla produktområde. Vår MD110 med sin trådlösa telefon hade gjort succé på Olympiaden i Barcelona och alla ville nu ha den lösningen. Nät verksamheten hade också gjort ett bra resultat.

Innan resandet tog fart så skulle vi fira min Pappas 70 års dag. Ner till Malmö och middagen som var enbart med barn och barnbarn samt gick av stapeln på färjan till Köpenhamn. Det var ganska vanligt att man åkte över med båten till Köpenhamn, inte gick i land och sen tillbaka till Malmö igen. Totalt hade man då 3 timmar på sig att äta och dricka.

Sen bar det av till USA och vårt kontor i Orange County, utanför Los Angeles i Kalifornien. Vår chef vid denna tid var Björn Lundgren som tidigare varit min chef i Bollmora och innan dess chef i många länder inklusive Sydamerika. Koncernen hade huvudkontor i Rickardsson utanför Dallas men vi inom Företagskommunikation hade kontor utanför Boston och så detta utanför Los Angeles som var vårt huvudkontor. Bara två kontor i detta enorma land var knappast tillräckligt. Vi hade varit väldigt framgångsrika med vårt slagskepp MD110 på Universiteten i USA men förutom det inte mycket affärer. MD110 var en stor växel som vid denna tid klarade av upp till 50 000 studenter och deras behov av tal och data kommunikation inom en campus. Vår lilla telefon växel Businessphone var för liten för USA marknaden men populär i Sydamerika. Mitt första intryck var att det var många duktiga säljare men alltför få och väldigt lokala i ett stort USA. Vi hade också säljsupport och service support i organisationen som var stor.

Åkte hem via kontoret utanför Boston och hade samma samtal med dem om marknad och kunder. Kom hem precis innan det var dags för sportlov och som vanligt blev det Sälen skidåkning med familjen Segerfjord.

After Ski var som vanligt också, med Ann, Hilding, Annki, jag, Lollo och Malin. Våra egna barn var för stora så dom ville inte följa med.

Sen blev det avrapportering till ledningsgruppen med Lars Berg i spetsen och jag var helt klar, skulle vi lyckas i USA måste vi ha fler kontor med säljare eller börja arbeta med Partners. Det går inte att ha ett kontor i Los Angeles området och ett i Boston området. Våra kunder fanns nästan enbart i dessa två områden. Efter presentationen sa Lars Berg; bra jag gillar rapporten så åk dit och fixa det men skaffa gärna Partners så får vi skaffa nya support kontor efteråt.

Redan i Mars var jag på väg men skrev inget kontrakt det fick vänta. Vår USA organisation bokade en lägenhet i Seal Beach och till att börja med tänkte jag stanna i 2 månader. Påsken skulle min fru Annki komma över och spendera med mig. Lägenheten låg mycket nära stranden vilket uppskattades både av mig och Annki när hon kom.

Intervjua säljarna var enkelt men givetvis ville dom att jag anställde fler säljare istället för att skaffa återförsäljare och partners. Besökte lokala återförsäljare för att se om dom arbetade annorlunda mot dom jag hade skaffat i övriga världen. Det var som jag trodde ingen skillnad men dom var i regel mycket stora företag som redan hade någon av våra konkurrenter som leverantörer. Besökte potentiella partners och återförsäljare över hela USA så det blev mycket resande igen.

Påsken kom och så gjorde Annki så det blev sol, bad, sightseeing och golf i några dagar vilket vi båda hade sett fram emot. Huntington Beach var en av de bästa och största.

Sen måste man ju besöka Universal studio i Hollywood och titta på filminspelning. Hade gjort detta i Orlando året innan men detta var deras huvud site.

Sen kom Göran och Leif på besök från Bollmora och då fick vi spela Golf.

Det roliga tar dock slut och frun åkte hem och jag åkte till Mexico för att prata med lokal bolaget och marknaden. Där hade Jim redan påbörjat projektet återförsäljare för den lilla telefon växeln Businessphone medan MD110 såldes av våra egna säljare. Mexico var under 1992 koncernens största marknad vilket förvånade många men vi var välkända och hade varit enda telekom operatören från 1920 talet ända fram till 1970 talet så alla visste vem Ericsson var. Jim var hälften Mexikan och hälften Svensk och hade jobbat på Ericsson precis som jag i hela sitt arbetande livet.

Väl tillbaka på kontoret i Los Angeles var det diskussioner med kunder och hur dom såg på oss som leverantör. Vårt rykte var positivt och våra kunder gillade både vårt teknologi och vår service. Fick många bra tips hur vi skulle gå vidare och ett företag dom ville jag skulle prata med var en relativ nybörjare inom data nät som hette Cisco. Dom var enligt våra kunder mycket bra på distribution via återförsäljare. Möte blev det inte omedelbart då jag skulle åka på vår säljkonferens som skulle gå av stapeln en långhelg på Gleneagels Hotel i Scotland. USA hade ju gjort ett kanon år under 1992 så hela 6 säljare och säljsupport fick följa med. Dessa säljkonferenser hade funnits av och till i många år och inbjudna blev alla som klarat sin budget året tidigare. Normalt var det konferens Fredag och Måndag men där emellan på helgen var det aktiviteter för alla. Jag såg fram emot att få spela Golf på den berömda banan.

Här hela USA teamet med Rodney i spetsen som jag var värd för!

Vi hade mycket trevligt med Golf och andra aktiviteter som avslutades på Måndagen med en gala kväll där vi alla skulle ha lokala traditionella kläder, kilt! Var en upplevelse att ha på sig och diskussionerna var höga om man fick ha underkläder eller inte. Lokal befolkningen ansåg att ingen riktig skotte har underkläder i samband med kilt.

Sen bar det av hem och fira Valborg, träffa barn, släkt och vänner som jag inte sett på 2 månader. Min utbildning hade också blivit lidande även om jag deltagit per telefon och gjort mina arbeten. Det var mycket prat i korridoren om att Ericsson hade ett stort behov av nya chefer och många utbildningar hade startats. Min utbildning var på IHM med andra Ericsson anställda och vi samlades alla för en avslutningsbild.

Årsstämman blev rena euforin då första kvartalet hade ökat med 34 % både på Sälj och Orders och vi hade fått en order från Mannesmann (sedermera Vodafone) i Tyskland på 3,5 miljarder Svenska kronor. Det uppskattades att Ericsson med GSM har 60-70% av världsmarknaden. Våra stora utvecklings investeringar (10 miljarder) fortsätter dock men finans och fackpressen klagar på att vi spenderar för mycket. Andra stora orders kom från Grekland, Thailand och Turkiet som valde Ericsson GSM.

Under Juni spelades vår årliga Golf tävling som jag vunnit året tidigare på Haninge Golf klubb där vi alla var medlemmar. Årets vinnare (med hjälp av mig) blev Marie medan Ann och jag blev tvåa.

Middagen med oss alla var hemma hos mig.

Innan det var dags för semester fick jag åka tillbaka till USA då vi hade en Ericsson konferens i New Orleans. I södern och speciellt New Orleans ska man äta kräftor så det gjorde vi innan konferensen började. Björn och Anders visar hur man gör.

Väl hemma igen efter konferensen så var det dags att åka på semester. Annki min fru hade aldrig varit i Rom eller södra Italien och då ingen av våra barn ville följa med åkte vi själva. Vi bodde först i Rom och besökte allt man kunde titta på av historiskt värde inklusive Vatikanen men sen tog vi ett tåg ner till Neapel tog in på ett litet Hotel och började utforska staden och omgivningen. Det var inte helt enkelt då redan när vi satt i taxin så var det någon som försökte råna oss på vårt bagage. Vi fick vara mycket försiktiga vart man gick. Tog en buss ner till Pompeji, staden som blev utplånad av vulkanen Vesuvius år 79 f.kr. och som grävdes ut under 1860 talet. Pompeji är faktiskt den enda antika stad i välden där hela den topografiska strukturen är kvar exakt som den var, utan senare ändringar eller tillägg.

Sen kunde vi givetvis inte undgå att åka ut till den berömda romantiska ön Capri som har blivit omskriven i många sånger. Ön var populär hos Romarna redan före Kristus och en kurort redan på medeltiden.

Hemma igen var det dags att packa, dock inte till mig själv utan min dotter Kicki som skulle flytta till Blekinge för att studera på Blekinge Universitet och Högskola. Hon och hennes pojkvän Johan hade båda sökt till samma Universitet och skulle nu dela en lägenhet i fyra år. Efter gymnasiet hade Johan gjort sin militär tjänst och Kicki jobbat på Ericsson men nu började student livet på riktigt.

Innan studierna började blev dom inbjudna på kadett bal på Karlbergs slott i Stockholm.

Halvårs resultatet var lysande och man hade stora förhoppningar på helåret då man förväntade under andra halvåret att dra fördelar av den devalvering som gjordes under 1992. Under sommarmånaden blev det också klart att gamla Televerket blir ett bolag och byter namn till Telia AB.

Nu var det dags att åka tillbaka till USA!

Fotnote: Denna vecka fick jag en text från min gamle vän i Brasilien, Arturo som meddelade att Björn Lundgren min gamle USA chef hade avlidit! Mycket tråkiga nyheter men så är livet, vi lever bara en kort stund på denna jord!