Affärerna gick bra och jag spenderade mer och mer tid i Saudi. Vi fick ett stort kontrakt med Polisen på ett kontroll center för deras huvudkontor i Riyad och det firades med att dom bjöd oss på ett traditionellt middag ute i öknen i beduin tält vilket var en fantastisk kulturupplevelse. Vi började som alltid med Meze vilket jag tror dem flesta vet vad det är idag. Bästa rätterna är Hummus, Tabbouleh, Babaganoj, mm. små rätter man sitter på marken eller i detta fallet på fina mattor och äter i timmar. Efter detta framåt midnatt (då man egentligen är mätt) så kommer det varma typ helstekt lamm över öppen eld, grillad kyckling, syrisk kebab, etc. Dock blev vi väldigt förvånade då det serverades med öl, vin och sprit vilket är förbjudet att dricka i Saudi Arabien. Det var ju polisen så vi brydde oss inte!
Några veckor senare så bestämde vi oss för att bjuda tillbaka. Ericsson hade byggt en enorm 300 hus campus ute i förorterna men ledningen respektive besökare bodde på en campus inne i stan med endast 21 villor. Där bestämde vi oss för att bjuda in Polisen och man hade fått fruarna att laga typisk svensk mat och göra ett smörgåsbord. Vi diskuterade länge vad vi skulle ha att dricka det fanns ju en svart marknad för sprit medans öl och vin var svårt. Det bestämdes från vår lokala chef att vi inte fick servera alkohol utan bara juice och vatten. Poliserna kom och gick runt och tittade på maten men upptäckte snabbt juicen och vattnet samt att det inte fanns alkohol och då högsta polis befäl fick höra detta så skickade han genast en chaufför att hämta. Efter en timme kom chauffören tillbaka och det bars in lådor med öl, vin och sprit. Ett bra exempel på deras dubbelmoral som fortfarande finns. Festen blev också lyckad och man uppskattade det svenska smörgåsbordet speciellt köttbullar och lax. När kvällen och festen var över åkte Poliserna och tog all alkohol med sig! Vilken besvikelse.
Jag blev ganska snabbt erbjuden jobb i Saudi men tyckte inte det var en bra miljö för fruar och barn. Leva i en jätte camp där allt fanns och kanske aldrig vara ute i staden eller kunna se landet. Skulle fruarna åka till centrum så fick dem åka buss med vår egen chaufför som också fick promenera med fruar och barn. Skulle någon fru eller tonårsbarn vara klädd så att huden syntes kunde dom få ett slag med en pinne av en religiös vakt som gick runt och kollade alla människor. Lokal befolkningen var inte bättre utan kunde gärna tafsa på fruar eller tonårsbarn.
Vi ungkarlar hade inte mycket att göra på ledig tid så vi gick ofta runt i ”Souken” och tittade på allt gammalt hantverk men framförallt att titta på allt guld som fanns överallt i överflöd. Till och med på trottoarerna fanns guld på ställningar utanför affärerna. Det fanns ju ingen brottslighet så varför inte visa potentiella kunder som gick förbi. Islam som religion, och speciellt i Saudi är ju väldigt diskriminerande mot kvinnor och att skilja sig var mycket enkelt mannen gick bara ut på sin trappa/ingång och skrek fyra gånger ”jag förskjuter dig” och sen måste kvinnan lämna man och barn utan någon ersättning och bara med det som hon hade på sig! Det kvinnan då gjorde efter giftermålet var att ständigt köpa guld som en försäkring och klädde sig med detta.
En söndags aktivitet vi hade som idag låter skrämmande men fortfarande finns var på stora platsen mitt i Riyad. Där hög man av händerna på brottslingar som hade stulet och var det riktigt illa hög man av någons huvud! Makabert men är mer eller mindre fortfarande existerande!
Vi åkte också runt i landet och turistade men det var mest öken men på vissa platser i öknen fanns höga sanddyner som man kunde åka pulka eller skidor ner för. I Jeddah kunde man bada och snorkla och det är fortfarande kanske dom bästa snorkel eller dyk ställena i världen. Har ju inte varit mycket turister och förstört! Gott om Kameler fanns i öknen men alla hade en ägare! Kamelerna användes som betalningsmedel och man mäter en frun i antalet kameler. Fick man 5 kameler för en fru så var det ett bra pris, för frun!
Bilen blev nu ett nytt transportfordon för Saudierna som tidigare endast haft kameler att förflytta sig med. I trafiken kunde man ofta se små Toyota lastbilar som transporterade en kamel på flaket och vi gav denna bil ganska snabbt namnet Toyotakamel. Trafikolyckor blev vardagsmat och mycket hemska scener fick man uppleva. Bensinstationer sprang i luften då man inte förstod att eld och röka inte passade ihop med bensin! Såg själv när jag stod och tankade min bil när en Saudier försökte lysa med cigarettändaren i tanken för att se om det fanns bensin kvar! Snabbare än blixten försvann jag från platsen utan att betala för den bensin jag fyllt upp bilen med men om den sprang i luften eller ej vet jag inte. Tydliga exempel på trafikkaos var vid rödljus. Stora breda vägar byggdes med ibland 5 filer i vardera riktning men mycket lite bilar eftersom både bilar och körkort var nytt. Tydligaste behov av körkort var när en bil som stod i vänsterfilen kunde vid grönt ljus plötsligt komma på att han skulle köra till höger! Givetvis det motsvarande för dem som stod i högerfilen! Snacka om kaos och krockar blev vardagsmat. Myndigheterna bestämde då att man måste ta körkort. Vi utlänningar också så vi åkte till körkortsmyndigheten och ställde oss i kö och blev sen inkallade i ett jättestort rum där det satt en ensam person bakom ett skrivbord 10-15 meter fram. Vi blev ombedda att stanna vid dörren och så tog han upp ett grönt och ett rött föremål i vardera hand och frågade vilket är rött och vilket är grönt! Om man svarade rätt fick man komma fram till hans skrivbord och fortfarande stående frågande han om man hade körkort och kunde köra bil. Vid ett jakande svar blev man godkänd! Inte konstigt att det var så mycket problem i trafiken men kanske vi utlänningar hade det lättare att ta körkort än Saudierna. Bilskolor startade flera år senare.
Irak var ett annat land som började investera i infrastruktur och jag blev erbjuden att åka dit på kontrakt med familj. Detta gick till så att din närmaste chef fick ett telefonsamtal från HQ att den ökände personalchefen för utlandsjobb ”Rockis” ville att man kom och träffa honom. Eftersom jag var intresserad så åkte jag givetvis till HQ och satte mig i väntrummet utanför hans kontor. Sekreteraren bad mig att komma in och i ett stort rum med ett tomt skrivbord satt den berömde ”Rockis” som bad mig sitta ner. Alla kontrakt på den tiden skulle gå via ”Rockis”. Efter lite skitsnack så drog han ut en låda och tog fram ett dokument som var förslag på utlandskontrakt i Irak samtidigt som han höll uppe sista sidan och bad mig skriva på detsamma. Jag svarade att jag skriver inte på något som jag inte läst först! Han blev mäkta irriterad och gav mig kontraktsförslaget. Det fanns givetvis mycket att diskutera men det värsta var att lönen var det samma som jag hade i Sverige vilket jag visste inte var tillräckligt även om det var skattefritt. Jag påpekade detta för ”Rockis” som sa att det är det bästa vi kan göra och att han vet bättre. Klart var att han aldrig hade varit i Irak och inte många andra på Ericsson heller då Irak var ett relativt nytt land för Ericsson så han kunde inte veta bättre. Jag tackade för mig och sa att han kunde ringa när vi kunde förhandla ett kontrakt annars var jag inte intresserad. Han var chockad och nästan skrek åt mig när jag gick. Även hans sekreteraren såg skrämd ut. Jag åkte tillbaka till mitt kontor och efter några minuter kom min chef som inte heller var glad. Han hade blivit uppringd av ”Rockis” som hade skällt på honom för mitt uppförande. Otroligt men så gick det till på LM Ericsson och de som ville ut i världen skulle bara bocka, buga och tacka! I min värld fungerade detta inte och har aldrig gjort. Enligt min chef så skulle jag nu aldrig få ett nytt erbjudande om utlandstjänst.
Under våren 1980 jobbade jag mycket med Saudi och Kuwait och otaliga resor med mycket bortavaro började störa familjefriden! Vår yngste dotter hade i bostadsområdet vi bodde i på frågan hur det var med pappa berättat att han var död! Även om hon bara var 4 år så kändes det givetvis. Jag var ofta borta i veckor ibland en månad och det var inte lätt för fru med två små barn att vara ensamma i Stockholm utan släkt och vänner. Under 1979 hade jag blivit erbjuden jobb i Irak men tackat nej, men målet var att jobba utomlands och spendera mer tid med familjen. Min chef lovade att prata med HQ och höra sig för om möjligheterna och givetvis var jobbet i Irak fortfarande tillgängligt. Förmodligen ville ingen ta det med så dåliga villkor. Jag blev uppkallad igen på HQ men nu var det ”Rockis” assistent som tog emot mig och efter lite förhandlande var vi båda nöjda. Det bestämdes att jag skulle avsluta vad jag gjorde i Saudi och Kuwait och snarast ta mig till Bagdad för att påbörja tjänstgöringen där. Innan detta kunde hända så skulle vi starta upp ett lokalt bolag i Saudi. Vi hade nu så mycket affärer att myndigheterna givit tillstånd att sätta upp Saudi Ericsson men majoritets ägande från lokala affärsmän. Vår agent Juffali som vi sedan länge jobbat med blev nu vår majoritetsägare. Inte bara i Saudi men i hela Mellan Östern var man enligt gammal sed och tradition tvungen att ha en agent som förde vår talan i alla affärsuppgörelser, lobbade, ordna tillstånd, mm mot en kommission på alla affärer. Detta är ett krav för att få göra affärer i landet och kommissionen var beroende på hur mycket agenten gjorde. Juffali hade redan ett bolag inom kommunikation så givetvis ville han att vi slog ihop vårt Tekniska kontor med hans företag och så bildades Saudi Ericsson Ltd. Vi skulle också flytta in i nya lokaler på bästa läge i Riyadh och man bestämde att den 1sta Juli var den officiella starten. Vad man inte tänkte på i förhandlingarna var att Juli var semestermånad för alla svenskar och när vi flyttat in på det nya kontoret upptäckte jag att alla svenskar var på semester. Jag var ensam med mer än 100 lokalt anställda!
Lokal anställda var inte van vid vårt sätt att jobba så jag fick börja med utbildning hur man skriver fax, hur man dokumenterar sina brev, vilket brevhuvud man skall använda, mm. Allt var nytt för dem. Efter några veckor så började dem svenska cheferna komma tillbaka och jag kunde lämna över och åka hem. Detta var hoppades jag den sista gången jag var i Saudi Arabien.