Nu var det inte bara ett nytt jobb, det var också för första gången jag jobbade på Ericssons stora komplex i Kungens Kurva som bland annat var huvudkontor för ENS. Ingen nackdel då vi bodde i södra delen av Stockholm så det var ganska lätt att köra dit och tog bara 25 minuter.
Inflyttningen i huset vi köpte i Vendelsö var inte vår första flytt så vi började bli vana. Väggar som ska rivas, väggar som ska tapetseras och div målningsarbete. Sen kommer det tuffa jobbet när allt ska packas upp från förra landet man bodde i eller som man hade magasinerat. Tack och lov hade vi inga IKEA möbler att skruva ihop då våra gamla möbler varit i förråd under hela utlandsvistelsen.
Indevo, som jag skulle jobba med hade sina lokaler centralt i Stockholm så det blev ofta körningar in i Stockholm också. Inga större problem på 80 talet och jag fick använda deras parkeringsplats på Regeringsgatan. Vi hade också större sammankomster i Kungens Kurva på Ericsson som alltid hade gott om konferensrum. Arbetet gick ut på att definiera vår roll i det stora Ericsson vilket var nog så besvärligt då vi inte hade egna produkter utan skulle i princip hitta lämpliga projekt i världen, ta in dem produkter vi behövde från koncernens produkt bolag och sen göra ett komplett förslag till kunden. Det enda egna produkt sortiment vi hade var nät material dvs det du behöver för att koppla ihop alla dessa produkter i en lösning. Turn key betyder att vi skulle göra hela arbetet och leverera färdigt till kund. Ingick ofta utbildning också.
Verksamheten liknade den verksamhet jag jobbade med på Ericsson Sverige, nu var det bara större (mer produkter) och ute i världen. Vi skulle satsa på komplexa turn key projekt som flygplatser, kryssningsbåtar, stora stadiums, oljeindustrin, shoppingcentrum eller liknande. Projekt som krävde inte bara hög kompetens att bygga ihop utan också förmågan att leda projektet till färdigt och i princip lämna över nyckeln till kunden, därav turn key namnet.
Men nu var det dags för inflyttningsfest och många av mina arbetskamrater från Irak kom för att hälsa på.
Här ses Gerd, Johan, Lisbeth skymd, Tomas men närvarande var också Lena, Bertil, Tore, Harriet, Kennet och många andra.
Projektet fortsatte med Indevo men en av stötestenarna var hur skulle övriga Ericsson organisationer prissätta produkterna till oss då vi alla hade ett behov av marginal. Det beslöts att marginalen aldrig fick vara större än normalt och sen skulle den delas mellan dem olika aktörerna. Lät bra på papper men funkade egentligen aldrig som det var bestämt.
Våra affärsidé på ett övergripande sätt var ” Att konstruera, planera och bygga publika och privata kommunikationsnät. Att erbjuda system och tjänster för säkerhet, signalering och driftledningsinformation för tåg och vägtrafik”. Våra mål var ”att ytterligare förstärka positionen som marknadsledande leverantör av traditionell kabelnätbyggnad för PTTs, dvs televerk och privata företag samt att utveckla en kundbas inom företagskommunikationsnät”.
Låter alltid bra när man skriver ner det och får godkänt av företagsledningen men verkligheten blir inte alltid det samma. Det viktigaste är ju att man följer upp det, vilket var sällan man gjorde på Ericsson på 80 talet.
Nu skulle det börjas jobba och visit kortet var klart.
En av det viktigaste milstolparna kom detta år, vi fick ett MEMO system utvecklat ihop med andra tunga Svenska företag och drivet av IBM. Att kunna skicka e-post istället för att faxa eller använda teletext var enormt. Andra stora saker under 1985 var att EIS min förra arbetsgivare släppte en portabel PC med inbyggd skrivare men utan batteri och som bara vägde 7,6 kg! Den blev snabbt populär internt men den stora marknaden öppnades långt senare så försäljningen externt var inte bra. Den enda produkt som gick mycket bra inom data var terminalen Alfaskop som var en stor säljare i många år.
Strategi projektet som avslutades vid årsskiftet för hela koncernen och presenterades inom dem olika organisationerna och mycket var nytt för oss. Vi var inte längre chefer vi var ledare, vi skulle samarbeta mer mellan affärsdivisionerna och vi skulle jobba mer med Cash management. Samtidigt gick vår aktie dåligt och resultatet var inte bra. Journalisterna på Stockholms största tidningar hånade Björn Svedberg konstant. Antalet mobila abonnenter i världen var ca 600 000 vilket var enormt och vår marknadsandel var 50%! Vi började också få fart på vår mobiltelefon försäljning och startade konceptet ”Hot Line” ett brand som blev mycket stort i många länder.
Nu var strategi projektet över det var dags att jobba men min första chock på jobbet kom när vi plötsligt fick besked att en ny chef skulle komma till vår organisation. Christer hade blivit chef över hela organisationen och nu tog han in en ny chef som ingen av oss gillade. Ola hade tidigare varit säljchef för Sverige bolaget men blev nu export säljchef för oss utan någon som helst kunskap och kompetens om det internationella välden. Vi insåg snabbt att detta skulle bli ett problem. I vår organisation hade nu också Erik börjat, samma Erik som tog över efter mig i Irak.
Resandet startade snabbt igen det fanns många ”prospects” som kommit under hösten som vi lämnat offert på och nu gällde det att ta hem affärer i den nya organisationen. Under 1985 hade vi i Sverige tagit hem en affär på Consafes nya rigg för oljeletning och underhåll av plattformar och det var lite av en start för en ny marknad. I Gulfen där jag jobbat i många år fanns ju en uppsjö av oljeplattformar och oljeledningar med behov av telekom lösningar.
Första stoppet blev inte oväntat Dubai där jag välkomnades på Sheraton mitt gamla favorit hotell. Dubai började komma igång och hade börjat etablera sig som Mellan Österns Finansmarknad. Det fanns nu gott om pengar och många projekt. Några affärer var möjliga att slutföra sen bar det av till nästa land. Resa började bli en regelbunden situation men det var ganska tröttsamt med alla dessa mellanlandningar, försenade och inställda flyg och framförallt trångt för en fullvuxen man. Reste en gång från Abu Dhabi till Paris med Air France där jag aldrig kunde sätta ner fötterna p.g.a. stolen framför. Inget glamoröst i att komma fram med kramp i benen. Stod upp på många flyg vilket gjorde flygvärdinnorna irriterade.
Vår affärer i Mellan Östern gick bra även om dem stora affärerna saknades. Samtidigt fick vi ett kontrakt i Nigeria på över 300 MSEK för ett komplett nätverk för en 80 mil lång pipeline. Tror att samtliga affärsenheters produkter var med i affären vilket visade att affärsmodellen fungerade. Vi var dock inte helt säkra på hur marginalen såg ut i slutändan.
Vintern 85-86 var tuff för oss som mest bott i varmare länder men äldsta dottern ville prova skidåkning och det gick väldigt bra.
Nu var det dags att fira yngsta dotterns 10 års dag och far föräldrarna samt kusin Peter kom på besök.
Under vintern hann vi med besök i Oslo hos vänner, åka skidor med barnen och diverse besök av kompisar och släkt som vi inte träffat på länge. Vi provade längdskidor men det var inget för oss. Som skåning hade jag aldrig stått på ett par skidor men min fru hade åkt lite utför i sin ungdom.
Den nya chefen Ola var otålig och ville ha snabbare avslut på affärerna vilket var möjligt i Sverige men knappast i Mellan Östern där beslutsprocessen ofta var upp till ett år. Det skapade irritation och våra aningar besannades att hans inkompetens inom Export skulle vara ett problem. Redan efter 6 månader på jobbet så började han själv resa till kunderna och försöka få avslut. Med sig hade han ofta bärbara PC som blev kvar i landet i fråga. Kallades EPPC, Ericsson Portable PC!
Under sommaren skulle vi ha vår första svenska semester och jag bestämde då att det var dags för Norrland! Barnen (och inte min fru heller) hade ju aldrig varit norr om Stockholm och hade ingen aning om vad som fanns. Amerikanska skolan pratar knappast om Sverige och definitivt inte om Norrland. Vi skulle ta en bilresa norrut och spendera två veckor på att upptäcka det vackra som fanns men också prova på allt som var norrländskt. Själv hade jag varit i ända uppe i Kiruna, Tärnaby, Gällivare, Jokkmokk, Luleå, Piteå, Boden, Vidsel, Älvsbyn och hela kuststräckan ner till Härnösand: Barnen hade ingen aning om vad detta var eller fanns. Vi började med att köra hela vägen till Örnsköldsvik sen in i landet till Östersund vidare till Åre och Storlien på vägen tillbaka genom Härjedalen, Dalarna och Västmanland tillbaka till Stockholm. Vädret var inget vidare och ibland kallt ner till 4-5 grader på dagtid! Barnen var inte imponerade och yngsta barnet sa ”pappa låt oss slippa att åka till Norrland igen, det är så kallt”. Tror aldrig hon varit i Norrland senare.
Halvårs resultat var inte bra och frågan om dela marginalerna var uppe igen. Efter en undersökning kom man fram till att övriga Ericsson(produktägarna) hade inte delat någon marginal med oss tvärtom fanns det exempel på när man tog högre betalt det var ju internförsäljning! Det beslöts att kapital omsättningen var viktigare för oss och enklare. Nu hade man börjat prata om ROCE vilket i stora drag betyder hur mycket man får tillbaka på en satsad krona och där var vi bäst i klassen vi ägde ju inga produkter och fick alltid förskott på våra affärer. Arbetet kunde fortsätta och i våra offerter måste vi nu kunna visa en potentiell ROCE på minst 30%. Det var aldrig några problem ofta var den 50-70% i offerten!
Lucia och Jul firades hemma och min frus hela släkt var på besök. Till och med hennes Farmor Dagmar med pojkvän Gunnar. Fyra generationer.
Jul var inget som firades i Mellan Östern så redan efter nyår var det dags för en rundtur i Norra Afrika för att kolla upp vissa affärer. Allt gick bra och hemkommen igen var det dags för mål och strategi möte internt där kritik riktades mot vår säljchef Ola som fortsatte att vara impopulär. Hans konstanta resande och besök hos våra kunder med sina EPPC i bagaget och med hjälp av dessa presenter försöka avsluta affärer gick inte hem hos oss övriga. Han hade nog missat utbildningen om ledare i en modern värld.