Kategori: Uncategorized

Året började tufft och jag insåg att mentalt är det påfrestande att vara så länge i Irak. Jag hade varit där i nästan 12 månader med bara ett par veckors semester och även om affärerna fortsatt gick bra och orderna kom in så var jag spänd och lättretlig. Stress hantering var inte uppfunnit då! HQ hjälpte knappast det var fler och fler organisationer i Sverige som hade sina största affärer under 1981 i Irak vilket skapade tryck från dessa organisationer att fortsätta på den inslagna och lyckosamma vägen. Den enda som vi misslyckats med var Publika telefonväxlar AXE som var marknadsledare i världen men hade inga affärer i Irak. Som jag tidigare berättat var det på grund av politiska orsaker och inget annat men denna organisationen i Sverige nu ledd av en ny chef Anders förstod inte detta utan tryckte på. Jag fick besök av en vän Uldis på HQ, regions ansvarig för Mellan Östern och tog en frukost med honom i trädgården.

Jag förklarade problemet för Uldis som lovade att när han kom hem så skulle han ta upp det med den nya chefen Anders på AXE avdelningen så kanske vi kunde lugna ner honom.

Min sekreterare Aida var duktig men kunde givetvis aldrig säga nej till en kund som måste träffa mig och ibland ställde det till problem. En dag i februari kom jag in på morgonen som vanligt vid 8 tiden och hade då möten bokade 9, 10, 11, och 12 vilket var nästan omöjligt att utföra i miljon staden Bagdad med den tokiga trafiken (Irakier kunde inte köra bil då heller). Detta innebar att man igen blev stressad att missa ett möte så när jag körde från ett möte till ett annat så var jag inte uppmärksam på trafiken och en bil som stod parkerad vid trottoaren svängde plötsligt ut och körde mig i sidan dock med mindre skada. Vi stannade båda och han som var en militär bad om ursäkt men jag skällde på honom med alla taskiga arabiska ord jag kunde. När detta hände så var det en annan person som gick fram till min bil och tog ut bilnyckeln och stoppade i sin ficka. Jag bad omedelbart att få tillbaka nyckeln vilket han inte verkade intresserad av. Då sa jag ge mig nyckeln eller du får en smäll! Ingen reaktion så jag gav honom en rak höger vilket innebar att han trillade i gatan. När jag skulle ta nyckeln ur hans ficka var det 3-4 poliser som hoppade på mig och släpade iväg mig till en lokal polisstation som låg på andra sidan gatan. Kanske otaktiskt att slå ner någon mitt emot en Polis station! Jag sattes i en cell och mina värdehandlingar inklusive pass togs ifrån mig. Efter en timme så kom en högre polischef och det var dags för förhör. Jag fick då veta att den jag slog ner var en civilklädd Polis och att jag skulle få sitta inne länge i fängelset. Jag fick ringa ett samtal till kontoret och förklara vad som hänt och dom lovade att skicka någon. Innan dess var det mer förhör och då vi kom till sponsor referenser i Irak kom jag ihåg namnet på den Generalmajor jag förhandlat kontraktet med och drämde till med hans namn. Det blev helt tyst i rummet och förhörsledaren sa något till sin assistent som omedelbart reste sig upp, hämtade mina bilnycklar och sa att jag omedelbart skulle lämna Polis stationen. Jag var inte sen att lyda honom och när jag kom ut i vestibulen satt en Ericsson lokal anställd Hassan och väntade på mig. Min bil var inte mer skadad än att den gick att köra till kontoret men Hassan insistera på att köra. Kanske tur det?

Tillbaka på kontoret var det fullt kaos, alla ville veta vad som hänt och hur jag kunde bli utsläppt så fort. Efter lite diskussioner bestämdes det att jag skulle ta resten av dagen fritt så jag körde hem. Min fru var lika orolig då en arbetskamrat till mig och vän sen Stockholms tiden Peter redan hade tagit en taxi hem till mig och pratat med frun för att förbereda henne. Vi tog en lugn eftermiddag och det bestämdes att vi nästa dag skulle leta efter en semesterresa.

Kanske det behövdes mer socialt liv så vi gick på ”Tusen och en natt Party”. Här med Kenneth och Gerd.

Veckan efter händelsen gick jag och köpte en semester resa till Cypern som var en av få länder man flög till från Bagdad. Vi skulle resa några veckor senare och våra goda vänner familjen Åman följde med.

Åka till Cypern skulle bli en höjdare för oss alla och vi lyckades också få min frus föräldrar att ta en sista minuten resa och vara där en del av vår vistelse. Det var ju en möjlighet för dem att träffa barnbarnen. När vi kom dit så rusade vi till mataffären som var en normalstor affär men för oss enorm och full av läckerheter som inte fanns i Bagdad. Vi köpte massvis av skaldjur och fisk som sen när vi kom till vårt lägenhetshotell omedelbart avnjöts även om det var 7 på morgonen. Detta sköljdes ner med skumpa! Livet var igen underbart.

Uppe i bergen på Cypern var där fortfarande snö i Mars månad så vi hyrde en bil och körde upp i bergen. Vi hade ju inte sett snö på länge och barnen insisterade.

Givetvis blev det sol och bad också nere på stranden. Här är Lena och Eva som funderar på vart dom ska hoppa i havet. Semestern blev lyckad och vi kom tillbaka till Bagdad utvilade och pigga.

Mitt Polis projekt där 19 polisstationer över hela landet skulle ha larm utrustning typ 112 har nu dragit igång och våra bilar som ska dra en husvagn och köra runt i landet är på plats. På varje Polisstation skulle det ta ca en vecka så matleveransen i husvagnarna var en succé. Allt fungerade bra och polisen var mycket nöjda. På bilden testar Torbjörn, Åke och Jörgen en av bilarna.

Det var trevligt att få ner gamla arbetskamrater från Malmö, killar som jag jobbade med på 70 talet och kände väl. Vi började nu få så många ungkarlar och ensamma män att vi hyrde hus som skulle användas till gästhus vilket min fru fick i uppdrag att sköta som anställd. Det blev ju tråkigt för fruarna att vara hemma hela dagarna när barnen var i skolan. Alla gästhus behövde möbleras och diverse inventarier skaffas. Igen, det viktiga var att dessa ungkarlar trivdes så dom kunde göra sina tuffa jobb utan att komma hem och vantrivas i sina hus.

Tobbe, Jörgen, Annki, Truls, Göran och Gert en av många middagar med dessa stackars ungkarlar! Sill middag som hände var gång någon kom från Sverige med sill i bagaget. Varje gång någon resenär skulle till Bagdad så bad vi personen ta med något extra som man längtat efter.

I sitt jobb fick min fru Annki också en möjlighet att resa runt i Irak då hon skulle möblera, tillverka och köpa inredning till alla dessa gästhus. Anita Le Gran var vår lokala sjuksyster som koordinerade med vår lokala läkare när vi var sjuka var också med. Här är Annki och Anita på en resa till Mosul och stannar till och tittar på det berömda klostret Hatra.

Fortfarande var det krig och egentligen ville vi inte ha våra fruar resande i landet men med på resan var Lars-Erik Wihlborg och Anders Lindeberg. Här sitter dem på en restaurang, tittar förundrat på maten och funderar på vad som är beställt av Drivern Aziz.

Nu började det närma sig skolavslutning i Svenska Skolan vilket var precis som i Sverige i början på Juni. Min yngsta dotter Linda började på Engelsk kindergarten när vi kom till Bagdad där hon snabbt lärde sig Engelska men nu hade hon gått ett helt skolår i Svenska skolan.

Fruar och barn reste ofta hem direkt efter skolan men vi stannade lite längre i värmen. Vi visste att utan fast bostad i Sverige skulle vi bli tvingade att resa runt och bo hos släktingar och vänner.

Jag fick besök av några gamla arbetskamrater Hans och Göran från Sverige och Hans skrev en rolig kommentar som jag måste ta med:

Hej Lasse,
Det är kul att läsa din krönika från tiden hos Ericsson, jag känner igen en del personer och händelser. Jag kommer särskilt ihåg en resa till Bagdad när du, jag och Göran Andersson skulle förhandla ”Early Warning System” med Iraqi Air Force, vi hade ju ett redan ett under installation hos MOD. Jag och Göran bodde på det ”fashionabla” Bagdad Tower, som för tillfället var mestadels strömlöst, vi fick ett dubbelrum högt upp med fin utsikt, (hissen fungerade Inte). Det fanns ingen mat för oss resenärer att köpa, allt var slut. Jag kommer ihåg att vi, du, jag och Göran skulle åka och äta efter en mötes runda hos Air Force. Vi åkte i din eleganta Toyota och blev ombedda av dig att hålla utkik efter mat,grönsaker etc.. (På den resan köpte du en säck med gul lök, kommer jag ihåg). Vi kom fram till restaurangen som destinationen för åkturen. Vi fick in en meny med allehanda godsaker. Jag och Göran var ju helt utsvultna, vi hade levt på juice och engelska smörkakor som vi hade köpt på ”Tax-Free” butiken i stan, när kakorna var slut så bjöd Göran på Novalucol till juicen. När vi skulle beställa så visade det sig att allt var slut, så du bad kyparen att ta fram vad som fanns. Efter ett tag dök han upp med en fårhjärna, en flaska olja och en brödbit, det var vad vi fick hålla tillgodo med. För att göra en historia kort så blev det inget kontrakt med Air Force så Göran och jag återvände hem utan kontrakt. Natten vi skulle flyga hem så var vi hos dig och Anki, du skulle skjutsa oss till flygplatsen. Anki hade bakat en Tigerkaka som ni bjöd på till kaffet innan vi skulle åka, du och Anki tog varsin bit resten åt Göran och jag upp. Det är fortfarande idag den godaste tigerkaka jag har ätit. (inte bara för att vi var utsvultna) Om jag inte minns fel så fick jag äran att smuggla ut privata filmer från er till era föräldrar.

Kul med denna typ av kommentarer, tack Hans Olofsson

Jag kom tillbaka till Irak redan efter några veckor det var för många affärer på gång för att ta någon längre semester i Sverige. Innan jag åkte hade jag pratat med organisationen i Sverige som skulle beställa och leverera husvagnar till vårt polis projekt och min ide var att fylla husvagnarna med Svensk mat. Dels ville jag att installatörerna som åkte runt med husvagnarna hade minst bas mat om dom skulle få problem att hitta affärer att handla själva men jag såg också en möjlighet för mig själv och andra att få lite Svensk mat. Husvagnarna proppades fulla med Bullens korv, skinka på burk, cornflakes, matjessill på burk, kaffe, mm och när dem sedermera kom till Bagdad under hösten så blev det julafton. Kriget hade ställt till det med transporter och med planhushållning som rådde i Irak var det svårt att få en jämn leverans av mat. Vissa veckor fanns t.ex. inga ägg vilket gjorde att man köpte en stor låda med 144 ägg när det väl fanns och det samma med en massa andra produkter. Vi lärde då oss att idka byteshandel inom familjerna så man fick två tomater för ett ägg. Kanske nyttigt för oss alla att förstå att allt inte finns alltid. Man skaffade också en stor frys för när det fanns kyckling så köpte man en låda inget annat. Vi hade ju haft mycket strömavbrott och därför skaffat en generator som nu var nödvändig när man fyllde frysen.

När jag kom tillbaka var det bara dem vanliga ungkarlarna på plats men under hösten skulle vi få massvis av familjer vilket vi alla såg fram emot. Vi hade inget att göra en långhelg och beslöt oss för att åka en tur i Norra Irak som var tillräckligt långt från gränsen där kriget pågick. Dock var det många som varnade oss för Kurderna speciellt uppe i bergen dom var mycket skjutglada. Vår färd gick från Bagdad till Samara, vidare genom Saddams by Tikrit, genom Mosul och upp till Kurdistan och staden Dohuk. Därefter körde vi upp i bergen till Sarsang och tog in på ett Hotell. Med på färden var Nadim, Johan och Thomas.

Vi tittade också på historiska sevärdheter bl.a. klostret i Hatra 600 f.Kr.

Tror inte detta kloster finns kvar förmodligen sprängt i luften av IS. Kurdistan var mycket vackert helt olik det öken landskap som fanns i södra Irak. Vi tog in på hotellet i Sarsang och lyckades få lite att äta. På morgonen när jag vaknar och tittar bort mot Johan på andra sängen ser jag 2 råttor som leker under hans säng. Jag väcker Johan med denna goda nyhet varefter han utbrister det finns en råtta under din säng också! Vi beslöt oss då för att snabbt checka ut och äta frukost på vägen.

Väl tillbaka i Bagdad var det dags för nästa affär som vi hade väntat på länge ett nätverks/transmissions kabel projekt där vi skulle lägga kabel från Bagdad till en massa andra städer runt omkring. Mycket chefer var intresserade på HQ och vi fick besök av dem alla. Samtidigt ville man ha en anställd på plats som kunde denna produkt och därför började Tommy på säljavdelningen och vi var nu totalt 5 stycken. Kontraktet på närmare 700 msk skrevs på och firades ordentligt och projektet skulle börja nästan omedelbart. Som vanligt firade vi hemma hos mig som hade stort hus!

Nu kom min familj tillbaka från Sverige dom hade tröttnat på den dåliga Svenska sommaren och hade ej heller något hus i Sverige att bo i. Efter alla våra kontrakt började nu fler familjer komma till Bagdad framförallt från SRA som var dem som kommit längst i sitt projekt. Detta underlätta mycket för min fru och barnen som nu började få Svenska kompisar också i skolan. Familjen Åman från SRA blev nya vänner till oss och barnen hittade snabbt sysselsättning nedan var det brännboll på en tomt bakom deras hus. Två Irakiska barn ville också vara med.

Personal från hela världen kom nu till Irak för att hjälpa till i alla projekt vi hade vissa med stor erfarenhet andra rena nybörjare. Som chef fick vi en man som varit installationschef i Saudi Arabien under ett antal år och han blev nu befordrad till lokalbolags chef. Var förmodligen inte många som ville åka till Irak då det var krig så många gånger fick man ta vad man kunde. Servicen på kontoret och till dem anställda gjordes som i Saudi Arabien genom att man anlita Filippiner som bara inte vara dugliga och jobbade hårt men kunde Engelska bra.

Organisationsmässigt blev det en traditionell för tiden organisation med försäljning, administration, installation, projektledning och ekonomi. Vår nya administrationschef visade inga positiva sidor, allt var besvärligt så vi blev lite oroliga. SRA ville inte vara med på denna organisation utan drev sitt projekt separat men deras chef rapporterade dock till landchefen. Samtidigt som alltid på Ericsson hade man en matris organisation dvs man hade en chef i Sverige också. Vår administrationschef som jag kände sen tidigare fick jag ta ett allvarligt samtal med där jag förklarade att han fanns bara här i Irak för att se till att vi fick ut mest av våra hårt arbetande anställda. Han höll inte med utan införde en massa regler och konstigheter som gick stick i stäv med glada och hårt arbetande anställda. Tyvärr lyckas man inte alltid och han blev ett bra exempel på Ericsson filosofin att har man skrivit ett kontrakt med någon så ska han vara på plats kontraktet ut oavsett hur det fungerar! Sen när dem kommer hem hamnar dom i karantän!

Vi hade viktigare saker att ta hand om och jag blev nu kallad till en hög militär som var den som mottagit leveranserna av manuella växlar tidigare. Han var väldigt upprörd men efter att ha lugnat ner sig så ville han att jag omedelbart kom med ett nytt kontraktsförslag på lika stora kvantiteter av manuella växlar så vi kunde skriva på imorgon och börja leverera nästa dag! Jag blev helt ställd och frågade flera gånger vad han menade vilket endast gjorde honom mer upprörd. Jag skyndade iväg men innan jag lämnade byggnaden så fråga jag en Löjtnant jag kände lite vad som hänt. Han berättade då förtroligt att alla leveranser på existerande kontrakt som kom från Sverige skickades till ett förråd som låg 5 mil från gränsen och Iran hade fått tag i en missil som test sköts och man träffade förrådet. Allt förstördes!

Jag kom tillbaka till kontoret och ringde omedelbart HQ som givetvis blev eld och lågor och lovade skicka ett nytt kontrakts förslag på morgonen dagen efter inklusive en ”Power of Attorney” så jag kunde signera det. Dagen efter åkte jag tillbaka till generalmajoren och vi båda skrev på avtalet utan någon större diskussion. Jag lovade att vi skulle börja leverera inom några veckor och han blev väldigt tacksam att vi kunde ställa upp.

Flera veckor senare fick jag ett brev med en stor nyckel i det var från Söderhamns kommun som gav mig nyckeln till staden! Med i brevet var utklipp från lokala tidningen som berättade att nu skulle fabriken inte läggas ner. Kul med den typen av uppskattning.

Nu hade så många familjer anlänt att vi började åka till den stora sjön Thartar som låg en timmes bilresa rakt väster ut vilket innebar en lugn och skön Fredag på stranden. Grillning blev snabbt populärt men många importerade också windsurfing grejor och lärda sig vindsurfa. Irakierna var inte mycket för bad så vi fick vara där ganska ensamma och speciellt barnen uppskattade att komma ifrån Bagdad ett tag.

Sjön var förrädisk då det snabbt blev djupt så vi fick inte lämna barnen ensamma. Det hände att Irakier drunknade men vi räddade också ett antal.

Fortfarande såg eller hördes det inte mycket från kriget och hade vi projekt närmare gränsen så utbildade vi Irakier att utför dessa för oss. Fungerade bra och var ett gemensamt intresse för båda parter.

Under hösten fick vi en hund som bestämt sig för att bosätta sig i vår trädgård och då det bara var en valp så var det svårt att slänga ut den. Annars var Irak lik Saudi Arabien att det drog stora hund flockar igenom Bagdads utkanter men då inga Koreaner fanns minskade dom inte i antal. Hunden fick efter bad namnet Frida och skulle senare adopteras av Tommy och Liz.

Vi närmade oss nu slutet på året och det som startade med mig vid krigsutbrottet plus 10 lokalt anställa var nu 300 Svenskar, 200 Filipiner som skötte service och 700 kineser som skulle gräva och lägga ner kabel. Vi var under hösten inbjudna till middag hos Kineserna som kom från Peking regionen och det var första gången man fick smaka riktig Kina mat. Dock blev vi förvånade att det var 16 vegetariska rätter, en fisk, en anka och en griskött. Inte alls vad man var van med från Kinesiska krogar i Sverige.

Innan vi firade nytt år så var det dags att fira alla traditionella Svenska högtider och nu var det Lucia som firades på både Ericssons och SRA’s kontor.

Vi stannade över Jul och Nyår i Irak och med alla dessa kristna som fanns i landet blev det en skön och avkopplande jul kanske bara för kort! Julafton firade vi hemma hos SRA chefen Jan och hans familj och totalt var vi nog närmare 40 personer.

Den Irakiska granen var ingen höjdare men man tog vad som fanns.

Sen var det dags för Nyårsfest som gick av stapeln på mitt tak som var perfekt med alla vackra raketer och gevärsskott som lokal befolkningen använde. Araber i gemen har inga problem att fira något genom att skjuta ett antal gevärs salvor rakt upp i luften dock har dom mindre förståelse för att kulorna kommer ner någonstans! Tack och lov hände inget denna gång.

Jag åkte hem till Sverige i mitten på Mars och efter några dagar hemma så bar det iväg med hela familjen till Kuwait. Vi ska då hämta min bil en Toyota Super Salon Executive och färgen jag hade valt var himmelsblå vilket sedermera retade många då vi endast fick ha vita bilar. Vem som hittat på en så dum regel kan man bara gissa men säkert en administratör på HQ som inte visste något om Irak. De flesta bilar vi hade i Irak var stora Amerikanska suburbans som passade bra i öknen men jag skulle ju bara jobba i Bagdad och köra mycket mellan alla kundbesök. Väl i Kuwait tog vi in på ett bra hotell som hade swimmingpool allt för att göra barnen nöjda. Jag hämtade bilen och kollade att det inte var några problem att köra till Bagdad men det gick dagligen massvis av lastbils transporter så jag var inte orolig. Efter några dagar med sol och nöje påbörjade vi vår resa. Bilen var givetvis full av det som jag saknade i Bagdad, viss mat men också VHS spelare, kamera, filmkamera (förbjudet) samt många resväskor.

Vägen på den tiden gick utanför Basra sen rakt norrut till Bagdad ca 80 mil men var hyfsat bra med två filer i vardera riktning. Ganska snabbt upptäckte vi att hela innerfilen var full av lastbilar som transporterade varor till Bagdad. Det var stora lastbilar och dom låg mycket tätt ville inte ha några personbilar mellan sig. Ytterfilen var dock tom på bilar, fanns väl ingen som körde till Bagdad som inte var tvungen.

Efter ca 20 mils körning så kom en stor sten ut på vägbanan, förmodligen från en av lastbilarna och det fanns ingen möjlighet att väja! Jag hann tänka att måste ta den nära hjulhuset så den inte förstör för mycket men det hjälpte inte. Inne i bilen hördes dunk, krasch, bom så bilen dog och jag fick totalstopp. När vi sedermera fick den in till kanten så var det bara att parkera den. Öppnade motorhuven och kollade men såg inget det var ju under bilen allt hänt. Efter 20 minuter i brännande sol så kom det en taxi som jag lyckades stanna. Frågade efter närmaste stad vilket var Amarah som låg 7-8 mil från Iranska gränsen. Lite väl nära kriget men jag hade inget val utan frågade taxi chauffören om han kunde köra mig dit. Familjen fick stanna kvar i bilen med låsta dörrar och instruktioner att inte öppna för någon! Jag hade inte kommit långt när bilen var omringad av lokala öken boende människor som ville hjälpa till och fru och barnen blev livrädda. Dom öppnade motorhuven som jag inte låst men då kunde inte frun hålla sig utan rusade ut och skällde på dem på Svenska. Då blev dom livrädda och backade, hade ju aldrig sett en blond arg svenska.

Väl i Amarah bad jag taxi chauffören att köra mig till en mekaniker som kunde titta på bilen. Vi hittade en kille som var beredd att följa med till min bil och kolla den vilket var 20 km utanför den lilla staden. När vi kom tillbaka försvann alla som ville hjälpa till tidigare och mekanikern la sig under bilen och skakade på huvudet. Vi måste bogsera bilen till staden med hjälp av taxin som fortfarande var behjälplig. Taxi chauffören hade dock ett krav och det var att min fru satt i hans taxi i framsätet. Varför förstod vi senare när vi kom tillbaka till Amarah och han tutade på alla och pekade på min fru. Han ville visa att han hade en utländsk blond kvinna i sin bil. Vi körde till bilmekanikerns verkstad och körde upp på en brygga. Vid en riktig besiktning av underredet på bilen visade det sig att både transmissionen och motorblocket hade fått sprickor och oljan runnit ut. Trodde inte det gick att laga men mekanikern lovade att fixa det provisoriskt så det räckte att köra till Bagdad. Han ville ha några timmar på sig.

Vi bad Taxi chauffören köra oss till ett hotell om det fanns. Väl där ville vi äta något då det var lunch tid och kyckling kunde ordnas fram. Vi fick in maten men under tiden hade det samlats massvis att folk utanför hotellet som ville se en skymt av oss. Några gick in och det blev en folksamling runt vårt bord vilket innebar att vi plötsligt inte var hungriga längre. Vi flyttade upp på andra våningen för att få lite plats att äta i lugn och ro. Otroligt att vi kunde väcka så mycket intresse men det fanns inte väst TV kanaler i Irak utan bara lokala så dem hade aldrig sett blonda människor tidigare.

Efter tre timmars väntan gav vi upp och bad taxi chauffören köra oss till verkstaden. Han hade stannat hela tiden med oss då han gjorde mer pengar den dagen än resten av månaden. På väg att prata med mekanikern så ser vi vår ljusblåa bil komma i full fart emot oss på andra sidan vägen. Vi tutade och han stannade bilen. Jag frågade då hur i helsike kunde han fixa detta och svaret blev ”mister I am an Engineer” det var han kanske inte mer troligt en konstnär! Vi satte oss i bilen och fortsatte vår resan till Bagdad dock med stor försiktighet samt undvika gupp och stenar.

Vi kom fram runt midnatt och då var alla trötta och somnade snabbt. Givetvis blev det först en snabbtitt på huset. Huset var ju fullt av arabiska möbler som ingick i hyran men jag hade också skapat med hjälp av lokala snickare ett TV rum i Svensk stil. Allt var handgjort av snickaren fanns inga Europeiska möbler att köpa i Irak då.

Barnen och frun får pepsi cola..

På morgonen lämnade jag familjen för att lämna in bilen på vår lokala verkstad och när dom tittade under bilen fick dom en chock, den går inte att köra sa dom. Jag berättade vad som hänt och dom trodde inte det var möjligt att köra bilen i det skicket hela vägen från Amarah. Det tog månader att fixa bilen och mycket fick bytas ut. Fick en lånebil av verkstaden för nu skulle jag visa Bagdad för familjen.

Bagdad var en mycket vacker stad på denna tiden många vackra monument och moskéer och genom staden rann floden Tigris en av världens längsta flod.

Ett exempel av många på en Moské, Al-Khalifs i centrala Bagdad.

Nu var det dags att få barnen in kindergarten och skola. Kicki kunde börja omedelbart i en Internationella skolan medans Linda skulle in på Kindergarten. Min fru frågade om hon skulle vara med på inskolning men personalen förstod inte frågan. Det var ju en Engelsk talande Kindergarten så hon var orolig. Personalen svarade att det tar vi hand om det är vårt jobb! När Linda kom hem var hon lika glad som vanligt och tyckte inte språket var något problem. Efter två veckor kommunicerade hon på god engelska! Lite skillnad mot dagens svensk förskola!

Nästa steg var att visa frun var och hur man handlar fanns ju inga stora mataffärer utan man fick handla grönsaker på ett ställe, kött hos kötthandlaren, specerier på annat, bröd på ett ställe, etc. Kunde ta en heldag och vi ställde upp med chaufför till att börja med. Min frun var ju första frun som kom till Irak så hon hade lite fördelar men det hon lärde kunde hon ju dela med andra fruar senare. Jobbet kallade så jag fick lämna frun att undersöka Bagdad själv och det gjorde hon dagligen i taxi.

Nu var det dags att diskutera nästa affär till Polisen och offerten med förslaget vi hade lämnat in var att huvudstationen i Bagdad skulle kunna kontakta alla regionala polisstationer med en knapptryckning. Givetvis kunde alla regionala också kontakta huvudstationen. Det fanns många andra finesser som skulle underlätta deras operation. Larm nummer startades också. Affären blev klar och vi skulle nu installera utrustning i alla 19 regioner. Jag förstod att det kunde bli problem med dem som låg nära fronten men andra stora problem var att våra tekniker skulle resa runt i landet och hade inte tid att leta hotell. Det löste vi med att i kontraktet tog jag med 2 husvagnar och 3 Nissan Suburban dvs totalt 2 team skulle resa runt på landet och bo i husvagn och ett team nära Bagdad. Det fanns inga husvagnar eller större SUV att köpa i Irak så man måste importera själv vilket då måste stå i kontraktet. Projektet skulle börja till hösten 1981.

Nu började HQ i Sverige förstå att något höll på att hända i Irak vi hade affärer på närmare 1 miljard svenska kronor kanske största landet i världen efter Saudi. Detta med 2 säljare och support från resande från Sverige men annars inte mycket lokal support personal. Vi fick besök från Stockholm och diskuterade vilken bemanning som behövdes efter sommaren och man ville också ge oss en chef över kontoret vilket saknades. Vi såg fram emot alla support tjänster som verkligen behövdes.

Barnen och frun började acklimatisera sig och alla lokalt anställda ville träffa dem så vi besökte kontoret. Vi blev då hembjudna till Alice och Mary som jobbade på Ericsson och deras familj som bestod av 5 döttrar. Även om familjen var kristen så fick vi en smak för arabisk mat och kultur vilket uppskattades av oss alla.

Alice och Mary hittade sedermera män från Ericsson som dem gifta sig med och flyttade till Sverige. Dom var inte ensamma all vår Svenska personal var attraktiva hos Irakiska kristna.

Nu började vi närma oss sommaren som alltid var hett det var inte omöjligt med temperaturer över 40 grader och vi var endast i Juni månad. Bagdad hade det officiella världsrekordet på 52 grader vilket var för mycket för en familj och vårt hus klarade knappt av det. Under denna heta period skulle vi åka hem på semester men först skulle det firas midsommar. Ambassaden ordnade normalt midsommar men nu var det så många svenskar att deras trädgård inte räckte till. Jag fick frågan om vi kunde ha det i vår trädgård och det kunde vi ställa upp på om Ambassaden var med och organisera. Vi var säkert en 40 personer varav väldigt få från Ericsson men kul hade vi. Högtider firas alltid extra mycket när man bor utomlands och inget i matväg saknades.

Sen var det dags att åka hem och sälja huset i Sverige då min familj trivdes och kunde tänka sig att stanna länge. Fanns ju ingen orsak att ha ett hus stående i Sverige!

Flyg hade nu startat från Bagdad airport men man flög bara på natten så ingen kunde se dem? Fortfarande pågick gränskriget men inga flygplan hade setts sen oktober 1980 och även om det fanns så användes dom inte då skulle dom snabbt bli nedskjutna av andra sidan. Vi anlände till Sverige i början på juli.

 

 

 

 

 

Ryktet spreds snabbt i Sverige att en tokig skåning var på plats i Bagdad och många ville då åka tillbaka eller påbörja möjliga affärer. Vid denna tidpunkt i början på 1980 talet hade vi ett bolag som hette SRA Communication tidigare Svenska Radioaktiebolaget och som hade börjat med Mobiltelefoni tack vare den nya datoriserade AXE växeln. SRA hade inte inkorporerats ännu i LM Ericsson då man inte ägde 100% av aktierna men LM Ericsson började diskussionerna att köpa samtliga aktier och därmed renodla verksamheten i ett dotterbolag. SRA hade verksamhet på vårt kontor i Iraq och började förhandla med Irakiska staten om att bygga ett NMT liknande system. SRA anställde var den första som kom tillbaka efter krigsutbrottet.

Under November månad hade Irak en stor mässa som hette Bagdad Internationell Fair.  Vi hade tidigare år ställt ut, visat våra produkter och så var planerna för detta året också. Materialet som skulle visas hade  anlänt till Bagdad och våra lokalt anställda frågade om vi skulle ställa ut! Jag samlade alla berörda och frågade hur mycket vi skulle kunna ha i drift dvs visa fungerande och jag tyckte det var tillräckligt för att skapa intresse hos potentiella kunder. Eftersom jag var ensam som hade erfarenhet av mässor fick jag snabb utbilda en sekreterare och en tekniker och sen drog vi igång. På öppningsdagen kom alltid regeringen med diverse ministrar och vi stod väl förberedda att ta emot dem. Förvåningen att vi ställde ut var stor hos regerings representanter och uttryck som att Ericsson kan man lita på hördes. Våra konkurrenter lyste med sin frånvaro och det hjälpte givetvis till. Detta var nog en stor orsak till att våra affärer drog igång och innan jul hade vi tecknat många mer kontrakt än under hela 70 talet!

Jag blev efter Bagdad mässan snabbt uppkallad till Försvarets inköpsorganisation som ville undersöka möjligheterna att köpa Draken vilket jag snabbt berättade att det var nog inte möjligt då man låg i krig med Iran samt att jag hade inget med Draken att göra. Om det var på skoj eller allvar fick jag inte veta men under våren 1981 fick vi inte en stor order på AXE som vi hoppades på och försäljningsansvarig inom detta område på HQ blev upprörd. Jag berättade då att enligt inköpsorganisationen för militären var det p.g.a. att vi inte levererade Draken och mycket riktigt så annonserades det i lokala tidningen att Frankrike skulle leverera Mirage flygplan och det var vår Franska konkurrent som skulle leverera motsvarigheten till AXE! Så är livet för oss Svenskar i export verksamhet, rena bytesaffärer som vi inte kan påverka. Dock fick jag en förfrågan om vi kunde leverera manuella telefon växlar till militären och efter att kollat med Sverige och export nämnden fick vi grönt ljus det kunde inte räknas som krigsmateriel. Tack och lov för det man visste aldrig vad som kunde godkännas när militären var beställaren.

Det närmades sig jul och det var dags för mig att åka hem och fira jul med familjen som inte sett mig på 2 månader men innan dess måste jag skaffa någonstans att bo för hotellet började bli tråkigt. Jag fick hjälp av lokala organisationen och ganska snabbt hittade vi ett fint hus några km från kontoret och i bästa området Jadriyah. Jag hoppades att kunna få ner familjen efter jul vilket kanske var optimistiskt. Vi såg eller hörde inget från kriget vid fronten den var 250 km bort.

Jul hemma var bra och alla var glada att jag var hemma men plikten kallade och jag fick åka tillbaka i början på Januari utan familj. Vi satte ett datum till 1sta Februari då kanske familjen kunde komma efter. Innan jag åkte fick jag informera koncernledningen om möjliga affärer och det var positiva tongångar från alla. Nu kör vi så det ryker!

Väl tillbaka vad det dags att diskutera manuella telefonväxlar och kvantiteterna vi diskuterade var enorma faktiskt större än någon sån affär tidigare. Förhandlingarna gick bra och vi fick ordern. Leveranser skulle ske med lastbil från Sverige då man inte ville riskera flygtransport. Totalt skulle närmare 50 lastbilar köra från fabriken i Söderhamn till ett lager söder om Bagdad. I fabriken blev man mycket glada då denna produkt var så lite efterfrågad att fabriken riskerade att läggas ner. Nu fick man en jätteorder vilket garanterade fabriken fortsatt tillverkning i kanske ett helt år! Jag fick ett brev från Kommunen Söderhamn som tackade för att jag hjälpt till att hålla liv i fabriken. Kändes kul och stolt blev man.

Vi började nu bli fler personer inte bara SRA hade skickat folk utan även andra organisationer inom Ericsson koncernen skickade folk på kort tid och lång tid. Samtidigt behövde vi tekniker och projektledare till allt som skulle installeras. Vi ”ungkarlar” fick hitta på förströelser i en tuff tid men populärt var alltid grillfest som vi hade i trädgården hos en av våra anställda. Någon chef för kontoret hade vi fortfarande inte men ekonomi chefen i Kuwait fick vara tillförordnad. Vi var nu ca 10 långtids kontrakts anställda och många som kom på besök för att på plats uppleva affärsmöjligheterna. Dock fortfarande inga familjer!

Andra nöjen var att gå på nattklubb och titta på magdans vilket var oerhört populärt bland lokalbefolkningen men givetvis bara män. Det sociala livet var ingen höjdare p.g.a. kriget men i varje fall bättre än Saudi och Kuwait det fanns restauranger, barer och lokalt öl. Sprit fanns men i regel bara på taxfree som man fick gå på när man ankom till Bagdad! Vi lånade då besökares pass som var stämplade vid ankomst och gick och handla ut deras ranson. Fungera utmärkt då vi alla såg likadana ut enligt Irakierna. På taxfree fanns all sorts alkohol då befolkningen inte bara bestod av muslimer utan också ett stort antal (ca 10-15%) kristna och ortodoxa.

Affärerna fortsatte att gå bra och SRA hade nu skrivet ett jätte kontrakt på att bygga ett NMT liknande system i alla större städer men givetvis endast för regering och administration. Polisen skulle också använda det vilket fick mig att träffa Polisen och diskutera andra affärsmöjligheter. Vi hade ju levererat ett kontrollsystem till Saudi polisen så kanske Iraq behövde ett också. Det Saudiska systemet var alldeles för avancerat i Iraq men det fanns enklare system som dom var intresserade av. Vi skulle utarbeta ett förslag och lämna in en offert som skulle gälla för alla 19 regioner som fanns i landet. Mycket spännande!

Militärens inköp jagade mig ständigt men som tur var endast med materiell för civilt bruk även om andra antydningar fanns så det gällde att vara försiktig. Nu ville man prata kabel som vi var stora leverantörer på och efter långa diskussioner i flera dagar kom vi fram till vad som behövdes och på nytt blev det en jätte offert. Ericsson kabel division blev alldeles till sig och ville omgående skicka en stor delegation till Bagdad. Än en gång fick man förklara att det var inte nödvändigt i detta läge men när det var dags kunde dom komma. Offerten lämnades in och redan efter en månad ville dom prata affär. Jag fick en mindre chock då det var kvantiteter som aldrig hade förekommit i Ericsson kabels historia. Jag fick be dem komma från Sverige och ha leveransplaner med sig. Förhandlingarna gick bra även om det var hetsiga diskussioner bl.a. ställde sig kundens förhandlare upp på stolen, tittade ner på mig och skrek att han måste ha mer rabatt och då gick jag upp och ställde mig på bordet, tittade ner på honom och sa nej det får han inte vilket fick alla att utbrista i skratt och vi fick kontraktet. Rabatten blev extra leveranser i kabel till ett värde av 2 %. En lyckad dag! Totalt skulle vi leverera kabel av olika typer med lastbil igen vilket innebar totalt närmare 200 lastbilar från Sverige under ett år. Tror lastbils branschen också gillade Iraq.

Nu började vi närma oss att familjen kom ner till Iraq vilket hade varit svårt att övertyga HQ om då det enligt svenska tidningar var fullt krig. Vi märkte inte mycket av kriget förutom att vissa matvaror var svåra att hitta men soldater såg vi inte ofta. Kriget var ett gränskrig och sällan hade någon mer avancerade vapen att få någon fördel. Flyg hade försvunnit redan efter några dagar och vi såg sen inga flyg från någondera sida. Trots detta så var givetvis alla flygplatser stängda. Det bestämdes då att familjen skulle flyga till Kuwait, jag skulle dit och hämta min nya bil som väntade på mig där och sen skulle vi köra hela vägen upp till Bagdad. Skulle bli ett stort äventyr för familjen.

 

 

 

 

Jag hade börjat arbeta med Kuwait redan 1979 och var ganska regelbundet i landet men hade en Ericsson man som jag kände sen HQ  och han bodde nu i Kuwait och var min man på plats. Vi hade redan ett större kontrakt med lokala Televerket men också ett kul kontrakt på ett Hotel som skulle byggas och drivas av SAS. Det var tror jag det första SAS hotellet i världen utan för Sverige så inga pengar sparades för att bli top klass. Hotellet låg vid stranden med en underbar sjöutsikt. Vi gjorde mycket installationer av telekom utrustning och hade en Svensk kille på plats som höll ihop projektet och driftsatte dom olika systemen. Vid ett av mina besök över en helg så gick vi på en bilauktion för att ha något att göra. Många fina rariteter skulle säljas och vissa av dem var 10 år gamla och man undrade hur det hade gått och köra bil i Kuwait 1969! Fanns knappast många asfalterade vägar mest sand. I varje fall så fanns det en Rolls Royce Silver Cloud som var ca 7 år gammal och bara hade gått 6000 mil! Min kompis la ett bud på ca 50 000 Svenska kronor och fick bilen. Jag undrade hur han tänkte få den till Sverige men han tyckte det var ett mindre problem. Sedermera efter hans kontrakt var slut så körde han hela vägen hem till Sverige! Han snyggade till bilen och sålde den för 260 000 Kronor! Ingen dålig affär.

Kuwait hotellet blev sedermera färdigt inklusive restaurangen ”djonken” och jag blev inbjuden att vara test gäst under en vecka. Kul att få full uppmärksamhet från personalen och kunna äta fritt från alla menyer. Omdömet efteråt blev givetvis mycket positivt.

Dock bodde jag sällan på SAS hotellet efteråt då det låg en bit ut från staden Kuwait och istället använde jag ett lägenhets hotell i centrum.

Kuwait var ett trevligt litet land bättre än Saudi men jag hade ju bestämt mig för att börja jobba i Irak och skrivet på ett kontrakt efter år av förhandling. Irak var på stark frammarsch ekonomiskt då en diktator som personligen hade tagit alla oljepengar och satt in dem på ett konto i Schweiz blev störtad (1978) av en viss Saddam Hussain! Den nya härskaren Saddam var folklig och populär då han ansåg att alla oljepengar skulle komma folket till gagn. Han började då att satsa pengar på infrastruktur dvs vägar, vatten, el och telekommunikationer. Han byggde också nya fina lägenheter till folket, skolor, sjukhus, nöjesparker, mm. Ericsson hade alltid varit populära i Irak så jag gissade att vi skulle kunna få mycket affärer och nu hade jag ansvar för alla LM Ericssons produkter och som säljare var det oerhört positivt. Jag skulle börja i Irak så snabbt så möjligt.

Under Oktober 1980 bodde jag i min vanliga lägenhet på hotell och en kväll så bankade det på dörren och hotell chefen som jag kände väl frågade om två tyskar kunde få låna extra sovrummet jag hade. Givetvis ställde jag upp om hotellet var fullsatt! Nästa kväll var det likadant och två Schweizare ville låna mitt extra sovrum! Jag frågade Hotell chefen vad det var frågan om och han sa att med kriget som brutit ut mellan Irak och Iran så vad det många som flydde över gränsen vid Basra och som dagen efter skulle evakueras av sina hemländer. Jag blev helt chockad och sa det är inte möjligt jag är ju på väg till Bagdad. Trodde inte det var mycket till krig då dom hade ganska gamla dåliga vapen. Oavsett vilket så var all flygtrafik inställd och det var inte möjligt att flyga till Bagdad.

Istället började jag fundera på hur jag skulle kunna ta mig till Bagdad och tänkte snabbt att landvägen borde funka dock inte via Basra i södra Irak som var centrum för kriget. Jag måste ta mig till Amman i Jordanien och byta biljetten var inga problem. Väl i Amman tog jag in på Intercontinental som jag hade bott på tidigare och frågade efter en taxi som skulle kunna köra mig till Bagdad. Hotell chefen tyckte jag var dum som skulle till Bagdad då det var krig men jag höll inte med om att det var farligt. Jag gick runt i Taxi kön och frågade om det var någon som ville köra till Bagdad och tillslut var det en som nappade men han ville ha 300 dollar som var mycket pengar då och endast köra på natten så inga Iranska flygplan skulle se oss. Jag försäkrade honom att det fanns inga Iranska flygplan! Vi bestämde att klockan 9 på kvällen skulle vi köra från Amman. Det var 110o km rakt igenom öknen och inte många stopp ställen.

Efter några timmars körning så frågade chauffören om jag frös vilket jag gjorde! Bilen vi färdades i var en Mercedes från 50 talet full av rost och hål men med en välunderhållen motor. Hade bara på mig sommarkläder och hösten i öknen var otroligt kall. Han stanna då och hämtade sin bönematta i bagageutrymmet och virade den runt mig. Jag fick jobba hårt med att sparka på hans stol hela vägen eftersom han somnade regelbundet och var då på väg att köra ut i öknen. Runt 3-4 på morgonen så ville han stanna och tanka på den enda bensinstationen som fanns innan vi nådde Bagdads förorter. Vi gick in i en hydda och på golvet över en öppen eld fanns en stor kastrull med en gul sörja! Han övertygade mig snabbt att äta en tallrik och det påminde nästan om ärtsoppa plus att det var kanonvarmt så man kunde börja tina upp. Förmodligen var det kikärts soppa! Efter maten körde vi vidare och vid 10 tiden på morgonen kom vi in i Bagdad. Jag åkte omedelbart till mitt hotell i Alwiya och fick ett rum ganska enkelt, där var förmodligen inga gäster. Sen somnade jag av utmattning.

På eftermiddagen gick jag till kontoret som låg ganska nära och när jag kom in så blev det full uppståndelse bland lokalanställda! Inga kunde tro att en Svensk kom dit när det var krig alla hade ju stuckit så snabbt det gick när kriget startade. Jag frågade då om kriget märktes i Bagdad och dem berättade för mig att första och andra dagen hade det hörts flygplan söder om Bagdad och då hade förmodligen kraftverket bombats. Sen hade det varit tyst och kriget fanns bara vid gränsen mellan Irak och Iran. Ingen av våra lokalt anställda hade blivit skadade och inga hade blivit inkallade i militären. Dock hade man infört ransonering på elström vilket innebar att vissa områden hade bara ström några timmar om dagen. På kontoret hade man införskaffat en generator om det skulle behövas. Mat i affärerna fanns som vanligt och arbeten med våra olika projekt fortskrider. Dock inte i områden nära gränsen.

Jag flyttade in på ett kontor som var förberett för mig och satte mig tillrätta för att påbörja min tjänstgöring. Min sekreterare Aida kom med en god kopp turkiskt kaffe. Därefter skickade hon ett telex (fax var på den tiden inte tillåtna i Irak) till huvudkontoret att jag var på plats.

Mitt visitkort var redan tryckt och det var dags att börja jobba i Irak.